Att vi vill göra någon vandring när vi är på Bali bestämmer vi redan hemma i Sverige. Utbudet av vandringsleder verkar dock inte vara särskilt stort, men när vi upptäcker att det finns möjlighet att bestiga Balis nästhögsta vulkan är saken klar.

Det är klart att vi ska bestiga en aktiv vulkan!

Toppbestigningen – eller soluppgångsturen som den också kallas – bokas med Bali Trekking Tour och vi betalar 40 $ / person.

Mt Batur och lavaströmmen från år 2000

Vi övernattar i Kintamani, alldeles i närheten av Mt Batur. På det sättet slipper vi stiga upp mitt i natten och åka bil i flera timmar innan toppbestigningen.

Lakeside Cottage, Kintamani

Nu är det ju inte så att det blir någon sovmorgon av detta ändå. Klockan 3.40 står vi redo för upphämtning i hotellets reception.

Vi blir upphämtade av Thindi, vår guide för dagen.

Ute är det beckmörkt, men vi utrustas med varsin ficklampa och så ger vi oss iväg genom fält och skog till uppsamlingsplatsen några kilometer längre bort.

Efter ett tag möter vi upp andra deltagare som åkt hit från andra orter på Bali. Vi är nu en ganska gedigen skara som nu ger oss in på den lättvandrade stigen i skogen.

Efter en stund tar vi en paus i ett skjul. En ung kvinna dyker upp bredvid oss och tar oss i hand.

– Det är min syster, berättar vår guide. Ska ni köpa något att dricka när vi kommer upp på toppen så ska ni köpa av henne.

Kvinnan håller sig tätt bredvid oss under vandringen upp mot toppen. Lånar frikostigt ut en hjälpande hand när stigningen blir för brant eller när hon helt enkelt tycker att en svensk kvinna bör ha lite hjälp för att ta sig över en liten trädstam eller sten.

Jag låter henne hållas.

Vi får välja vilken väg vi vill ta upp mot toppen.

Om vi väljer den mindre branta, lättvandrade vägen upp så får vi finna oss i att trängas med både andra människor och mopeder nästan hela vägen. Eller så kan vi välja att ta den branta, lite svårare vägen upp för vulkanen.

Vi väljer förstås den svåra. Hur svår kan den va liksom? Vi har ju läst att i princip alla kan vandra uppför Mt Batur, unga som gamla.

Vandringen visar sig vara betydligt tuffare än vi tänkt oss. Det är varmt och fuktigt i luften och leden är bitvis både brant och stenig.

Men knappt två timmar senare är vi uppe på vulkanens topp.

Utsikt över Balis högstra vulkan Mt Agung

Vår guide försvinner in i ett litet skjul för att göra lite frukost åt oss. Vi sätter oss på en bänk och tittar ut i den mörka natten. Men först måste vi förstås köpa två läsk av guidens syster. 50 000 rupier (ca 35 kr) per styck vill hon ha. Det är förstås inte läge att avstå från några inköp eller pruta, det vet ju både hon och vi.

Vi är inte särskilt sugna på läsk så här tidigt på morgonen.

Det är riktigt kallt uppe på toppen. Munkjackan jag tagit med mig räcker inte på långa vägar.

Jag kämpar emot ett tag. Avböjer artigt alla förfrågningar om att hyra en filt. Men efter ett tag går det inte längre. Jag fryser så tänderna skallrar och än dröjer soluppgången.

För ytterligare 50 000 rupier hyr jag en tunn fleecefilt med något Svampbob-liknande motiv.

Japp, det blåste en del på toppen!

Vi serveras frukost. Kaffe och två stora korgar med smörgåsar, ägg, frukt och choklad till oss två.

Medan vi äter ser vi hur solen börjar sin bana uppåt. Det blir en riktigt vacker soluppgång. Vår allra första uppe på en vulkantopp.

När soluppgången är avklarad går vi på en promenad längs vulkankratern.

Mt Batur är fortfarande en aktiv vulkan och hade sitt senaste utbrott så sent som år 2000. Vår guide berättar att han egentligen hade tänkt koka våra ägg i ett av de många rökfyllda hål som finns längs kratern, men nu är det alldeles för många människor där för att det skulle vara möjligt.

Vi får nöja oss med att titta in i ett av de rökfyllda hålen i stället.

På sina ställen sitter människor och dinglar med benen över kraterkanten. Allt för en riktigt häftig Instagram-bild. Guiden är inte alls imponerad över deras tilltag.

Filten lämnas tillbaka för nu är det riktigt varmt igen. Sen är det dags att påbörja vandringen ner till hotellet igen.

Nu väljer vi den enkla leden ner.

Av någon outgrundlig anledning springer vi ner. Guiden ropar ”Bike, bike” i högan sky när vi passerar andra vandrare på vägen ner. Vi gissar att han är sugen på att bli av med oss så att han kan åka hem och lägga sig och sova. Vi kan inte klandra honom.

Det är en riktigt trevlig omgivning vi nu springer oss igenom. När vi vandrade här i natt såg vi ju inte hur det såg ut.

Där uppe på toppen har vi precis varit!

Klockan är bara 8 när vi ramlar in på hotellrummet igen. Sönerna ligger fortfarande och sover. De har inte ens märkt att vi varit borta.