Det är visserligen bara augusti, men vi vet redan att årets resterande månader inte kommer att bjuda på fler nationalparksbesök. Så sist ut i år blir således Blå Jungfru Nationalpark i Kalmarsund, vårt 24:e svenska nationalparksbesök.

Ett besök på denna ö har länge stått på vår önskelista, men precis som med så många andra svenska platser har besöket alltid fått stryka på foten när semesterdagarna ska planeras. Med andra ord är en av väldigt få fördelar med coronapandemin att vi nu äntligen blir färdiga till att besöka dessa platser i Sverige.

Båtbiljetter till Blå Jungfrun måste bokas i förväg för trycket är hårt denna sommar.

Vi väljer avgång från Byxelkrok på Öland och betalar 360 kr/person för en tur och returbiljett med Solkustturer.

Vi hämtar upp dottern i Kalmar på väg till Öland och bokar in oss en natt på Ebbas vandrarhem i Borgholm. Så vi har nära till båten som går klockan 10.30. Eller nära och nära, det är ju ändå nästan sju mil till Byxelkrok från vandrarhemmet.

Båtresan till Blå Jungfrun tar en halvtimme.

Mörka regnmoln tornar upp sig i horisonten under båtfärden, men på Blå Jungfrun skiner solen.

En guide möter oss när vi stiger i land i Sikhamn, en av öns tre entréer,

Vi förstår direkt att det här besöket kommer bli annorlunda jämfört med våra tidigare nationalparksbesök. För vi är ett 50-tal mer eller mindre entusiastiska besökare som nu kliver i land och det finns bara en vandringsled runt ön – som givetvis alla vill vandra. Samtidigt.

Valet av vandringsled faller således på Jungfrun Runt. För att vi inte har något val. För att det är den enda led som finns.

Vi försöker vara strategiska och klura ut vilket håll de flesta väljer att vandra, men uppenbarligen misslyckas vi totalt och väljer det håll med flest människor. Det hjälper inte att vi försöker hålla en rask takt och på så sätt försöka komma bort från klungan av gap, skrik och rök (vem tänker ens tanken på att tända en cigarett i en knastertorr nationalpark?). Vi kommer inte undan.

Nä, det här känns ju inte så kul.

Till sist inser vi att enda sättet att få lite lugn är att stanna. Så när vi passerat den norra udden och kommer fram till öns andra entré Lervik, sätter vi oss ute på klipporna och låter alla passera. Vi tänker att förhoppningsvis hinner flocken sen sprida ut sig lite under tiden vi fikar och tittar på den vackra utsikten.

Det visar sig vara ett riktigt bra beslut. De allra flesta hinner passera och det blir äntligen lugnt och tyst. Det är bara det att det sen är svårt att slita sig från de mjuka solvarma granitklipporna.

Men vi har inte all tid i världen på oss. Bara tre timmar för att vara exakt. Innan båten går tillbaka till Byxelkrok.

Så vi samlar ihop oss och fortsätter vidare mot öns enda långa uppförsbacke, upp mot den 86 meter höga toppen.

Från toppen får vi fin utsikt över ön. Det är betydligt mer skog än vi förväntat oss.

Vi kan här välja att antingen ta den längre och – enligt guiden – mer svårframkomliga vägen genom skogen eller den enklare genvägen över klipporna.

Valet faller förstås på den längre vägen.

Längs denna väg passerar vi bl a Jungfrukammaren, en av öns många grottor. Grottan är dock redan full av människor så något besök för vår del inne i grottan blir det inte. Vi fortsätter i stället vidare genom skogen mot nästa kända grotta, Kyrkan.

När vi sen kommer ut ur skogen fortsätter leden ner mot Nedre Västra Stenbrottet, öns tredje entré.

Här ligger även öns kanske mest kända sevärdhet, stenlabyrinten Trojeborg.

Vi måste förstås gå ett varv i labyrinten innan vi går vidare, noga med att fullfölja hela varvet runt stenarna. För att avbryta och hoppa ur labyrinten anses ge otur och det är förstås inget vi vill riskera.

Vi går ner till havet för att försöka ta oss ut på klipporna. Det gäller att vara försiktig, klipporna är täckta av en svart lav som gör dem såphala trots att det inte har regnat.

 

Vandringen fortsätter sen vidare mot Stensliperiet, en klapperstensstrand full med vackra stenar.

Nu brukar vi förstås inte plocka med oss några stenar från våra nationalparksbesök, men om vi nu hade varit lagda åt det hållet hade vi inte vågat oss på något sådant på Blå Jungfrun. För lite vidskepliga är vi allt.

Att reta upp någon övernaturlig ö-invånare vore ju onödigt anser vi.

Stensliperiet

Vi passerar Stora Jättegrytan innan vi åter är tillbaka vid Sikhamn och varvet runt ön är fullbordat.

Vi har fortfarande lite tid på oss innan båten går tillbaka så vi slår oss ner på klipporna och dukar fram vår matsäck.

Det har visserligen börjat blåsa och regnet hänger i luften, men mer än så blir det inte. Vi är tacksamma över att vi lyckats pricka in vad som enligt väderleksrapporten verkar bli veckans enda soliga dag.

Blå Jungfrun Nationalpark har verkligen levt upp till våra förväntningar och mer därtill. Vi hoppas innerligt att denna ö i framtiden begränsar antalet dagsbesökare och inte blir Ölandturisternas nya badparadis, en tendens som vi tyvärr tyckte oss se under vårt besök.

Så här i efterhand hade vi hellre valt en annan tidpunkt att åka till nationalparken än första veckan i augusti. Inte för att det finns så många andra tidpunkter att välja mellan, det är sommarmånaderna som gäller. Eller valt att åka med båten från Oskarshamn. Jag vet inte hur vi egentligen tänkte där. För att ta sig fram längs vägarna på Öland denna tid på året är allt annat än trevligt och smidigt.

Mest troligt kommer vi aldrig tillbaka till Blå Jungfrun igen. För båtsäsongen dit är så väldigt kort. Och ligger så väldigt mitt i sommaren. För vi lovar nu dyrt och heligt att aldrig någonsin åka till Öland sommartid igen. För vi gillar verkligen inte att trängas. Och det gör man här på sommaren. Mycket och överallt.