I sista minuten lägger jag till en extra dag när jag planerar vår resa till Ayers Rock. Det är när jag läser om vandringsmöjligheterna i Kata Tjuta National Park som jag känner att den här möjligheten vill jag på inga villkor missa nu när jag är här – mitt i Australiens outback.

För jag kommer aldrig komma tillbaka, det vet jag redan.

Det ställer till det lite i den övriga reseplaneringen. Med både flyg och boende. Men jag vet att det är ett beslut jag inte kommer att ångra.

Det är tidig uppstigning, redan klockan 5.55 blir vi upphämtade av hop on/hop off bussen för färd till platsen där vi ska se solen gå upp över Uluru – Kata Tjuta National Park.

Vi har köpt tillträde till nationalparken på nätet och betalar knappt 250 kr för tre dagar.

Ute är det är isande kallt. Trots att vi klätt oss i både en tjock fleece, täckjacka, mössa, buff och vantar fryser vi där vi står och väntar på solen.

Men det är en mäktig upplevelse. En gulorange himmel, Uluru och de kupolformade klippformationerna som utgör Kata Tjuṯa i bakgrunden på varsin sida av utkiksplatsen och ett vackert rött ökenlandskap framför oss.

Klockan 7.32 ska solen gå upp. Prognosen visar sig stämma exakt.

När solen gått upp hoppar vi på bussen igen. Det är dags att åka vidare till Kata Tjuta för att ta oss an dagens vandring.

Kata Tjuta (även kallad The Olgas) betyder ”de många huvuden” som syftar till formen på de många klipporna i nationalparken. Nationalparken är helig mark för Anangufolket som har bott i området i nästan 30 000 år och utsågs till världsarv år 1987 – samtidigt som området blev en nationalpark.

Här kan vi välja mellan två vandringsleder; den 7 km långa Valley of the Winds eller den 4 km långa Walpa Gorge.

Vi väljer den förstnämnda. Nu har vi tre timmar på oss innan den sista bussen går hem för dagen.

Vi är ett litet gäng människor som ger oss iväg längs den välmarkerade leden, men snart har vi spridit ut oss och under merparten av vandringen går jag helt ensam.

Det är ett vackert och annorlunda landskap. Röd sand och röda klippor så långt ögat kan se.

Efter en dryg kilometer kommer vi fram till den första utkiksplatsen Kari.

Det är hit men inte längre som gäller om temperaturen överstiger 36 grader. Vid så extrema temperaturer stängs leden av vilket känns som ett klokt beslut. För fastän det nu är vinter och säkerligen inte mer än runt 20 grader börjar det bli riktigt varmt inne bland klipporna. Vi kan bara tänka oss hettan här under sommarmånaderna.

Plagg efter plagg åker ner i ryggsäcken och vattnet sjunker i våra vattenflaskor. Det senare utgör dock inget problem, längs leden finns nämligen flera vattentankar utställda där man kan fylla på sina flaskor.

Nu blir det både brantare och stenigare längs leden, men även om leden är klassad som svår tycker vi den ändå är ganska lättvandrad.

Det är en underbar morgon där jag vandrar genom små raviner och eukalyptusskogar i min ensamhet. En sån där morgon som stannar kvar i hjärtat för evigt.

Ett exotiskt fågelkvitter följer mig längs vägen, men några undulater eller andra papegojor får jag tyvärr inte se.

Mitt sällskap väntar in mig med jämna mellanrum.

Vi är snart framme vid den andra utkiksplatsen Karingana.

Sen bär det nerför längs steniga stigar.

Efter ett tag lämnar vi klipporna bakom oss och kommer ut i ett mer öppet landskap.

När varvet är fullbordat och vi bara har ett par kilometer kvar till parkeringsplatsen tar vi en paus.

Vi har gott om tid innan bussen hämtar oss och vi vill inte att vandringen ska ta slut. Vi vill passa på att njuta av det fina landskapet medan vi har chansen. 

Vandringen slutar på drygt 7 km och tar oss 1 1½ timme.

Vi får vänta en stund innan hop on/hop off bussen kommer och kör oss de fem milen tillbaka till Ayers Rock Resort.

En riktigt fin vandring i den röda ökenlandskapet är över. En vandring jag inte hade velat vara utan.