Väderleksprognosen lovar gråväder denna första dag på Azorerna och ön São Miguel.

Men när vi vaknar av strålande solsken bestämmer vi oss direkt för att passa på att besöka öns mest kända sevärdhet, Lagoa das Sete Cidades. För det har vi förstått att det här är ingen utsikt man vill ha skymd av moln och dimma.

Klockan är inte mer än strax efter nio när vi lämnar Ponta Delgada.

Vägarna är smala, men vi är omgivna av det grönaste sagolandskap vi någonsin sett. Blommor i allsköns färger kantar vägrenen, även om öns berömda hortensior ännu inte helt har slagit ut. Men enstaka blommor vittnar om att det är på gång.

Vi faller direkt för det vackra landskapet. En timme på vägarna och vi smider redan planer på framtida resor tillbaka till Azorerna.

Vi njuter av lugnet, nöjda över att vi är praktiskt taget ensamma på vägarna. Till detta paradis verkar inte många turister ha hittat tänker vi förnöjt. Och tidigt ute är vi med, vi räknar således kallt med att få hela utsikten för oss själva.

Chocken blir därför stor när vi kommer fram till den lilla parkeringsplatsen vid Miradouro del Vista. Vi hinner inte många meter innan vi möts av ett hav av människor.

Framför den berömda utsikten är det trångt, men till sist hittar vi en lucka och tränger oss in.

Utsikt över Lagoa das Sete Cidades

Utsikten är som utlovats fantastisk, det är inget snack om saken. Men vi inser ju också att de flesta foton tagna från platsen är redigerade.

Vi stannar inte så länge. Parkeringstiden på tillåtna 20 minuter har snart löpt ut och dessutom kommer det hela tiden nya bussar för att lämna av sin last av utsiktssugna människor. Det är nu – om möjligt – ännu trängre på utkiksplatsen.

Men vi är nöjda. Vi har fått vår utsikt.

Vi kör vidare. Tyvärr åt samma håll som alla andra. Så när vi når vårt nästa planerade stopp är parkeringsplatsen full och det står bilar i långa rader längs vägkanten.

Vi bestämmer oss direkt för att köra vidare. Strunta i alla eventuella måste-sevärdheter. Hela ön är grön och skön och vi vill njuta av naturen. Inte trängas med högljudda människor.

En bit längre fram hittar vi en nästan tom parkeringsplats och en vandringsskylt.

Här visar det sig att leden Mata do Cánario (11 km) börjar. En led som vi från början planerade att vi skulle vandra fram och tillbaka. Men dagarna på Azorerna är för få, det är mycket vi vill hinna med. En tvåmila-vandring får helt enkelt inte plats på agendan.

Men ett par kilometer av leden vill vi åtminstone vandra.

Vi är praktiskt taget ensamma på vår vandring längs vägen upp till Pico da Cruz.

Omgivna av illande gröna kullar och färgglada blommor. Fåglar som kvittrar i kör. Vad mer finns att önska?

När vi passerar Muro das Nove Janelas – en mossklädd gammal akvedukt – svänger vi in i skogen för att ta oss en titt.

Framför oss ligger sen en riktigt lång, brant uppförsbacke.

När vi väl trampat oss hela vägen upp belönas vi med en riktigt fin utsikt över landskapet. Böljande kullar så långt ögat når. Smörblommor i mängder. Grönt, grönare, grönast.

Snart ser vi vårt slutmål, Pico da Cruz.

Vi stannar en stund på toppen. Blickar ut över Lagoa Santiago, en sjö som ligger i en 28 meter djup vulkankrater, innan vi vänder neråt igen.

Pico da Cruz

Vandringen slutar på drygt 5 km. Kanske inte så mycket att orda om, men vi är nöjda så.

Vi kör sen vidare ner till byn Sete Cidades. Här tar vi ett varv runt kyrkan och går en promenad genom byn.

Church of São Nicolau

Sete Cidades

Sen bestämmer vi oss för att köra tillbaka till Ponta Delgada. Vi börjar bli hungriga. Nån matsäck hann vi inte packa ner.

Men först ett stopp vid Miradouro do Cerrado das Freiras. För att få ännu en vacker vinkel över de berömda sjöarna.

Vi får liksom inte nog av denna vackra utsikt.

Det blir också stopp vid Miradouro Lomba do Vasco, Mérendario das Feteiras och Miradouro do Pico på tillbakavägen.

Utsikt från Miradouro Lomba do Vasco

Féteiras

Hungriga, men väldigt nöjda är vi tillbaka vid hotellet strax efter klockan 15. Vilket i sig är en bedrift eftersom varenda gata in till hotellet tycks vara avspärrad inför kvällens festligheter.

Det blir ett par timmars vila på hotellet innan vi ger oss ut på stan för att se kvällens parad. För vi har lyckats pricka in veckan då Azorernas mest religiösa högtid, Santo Cristo dos Milagres, firas.

Och det vill vi förstås inte missa.