Dagens vandring, Quatro Caminhos do Faial da Terra (PRC40), tar oss till São Miguels sydöstra sida, en för oss ännu oupptäckt del av ön.

Det tar en dryg timme att köra från Ponta Delgada till den lilla orten Faial da Terra där vandringen utgår från.

Vi hittar en parkeringsplats längs en av gatorna som verkar utgöra starten för många av vandringslederna i området. Dock inte vår tilltänkta vandringsled verkar det som. Information om denna lyser med sin frånvaro.

Men nu vill vi börja vandra så strunt samma vilken vandringsled det blir resonerar vi.

Vi följer i stället ledmarkeringarna för Sanghuino och tänker att det får helt enkelt bli en kortare vandring än planerat i dag.

Men snart delar vägen sig och äntligen hittar vi skylten vi letat efter.

Vi överger raskt planerna på Sanghuino och fortsätter nu längs vår ordinarie led precis som planerat.

Det bär uppåt direkt. Ordentligt uppåt. Sådär uppåt så vi blir alldeles flåsiga trots att vi försöker vandra i ett riktigt lugnt tempo. Och solen – som inte skulle lysa alls på oss enligt väderleksprognosen – strålar från en klarblå himmel och gör vandringen både varm och svettig.

Vi som knappt har börjat vår vandring känner oss redan trötta.

Den breda lättvandrade stigen övergår snart i en mindre stig full av rötter och stenar.

Vild begonia

Det är en riktigt fin skog vi vandrar genom. Det finns absolut inget att klaga på när det gäller en omgivning som denna. Förutom att det är en riktigt jobbig vandring uppför. Mycket jobbigare än vi har förväntat oss.

När vi tror vi snart är uppe på toppen visar nästa krök att så inte är fallet.

Det här är verkligen en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut.

Ett par kilometer senare kommer vi fram till den landsväg som i morse tog oss ner till Faial da Terra. Samma väg där jag såg ledmarkeringar från bilfönstret och konstaterade ”jag hoppas verkligen att det inte är våra ledmarkeringar och att vi ska vandra upp hit!”.

För det kändes som en helt omöjlig uppförsvandring.

Nu skulle vi ju kunna fortsätta längs leden som planerat. Och äntligen börja vandra nerför. Men så ser vi skylten mot Pico dos Bodes. Och den kan vi ju inte motstå.

Så vi viker av leden och fortsätter uppåt igen. Visserligen på en bred asfaltsväg, men ändå brant uppför.

Vi skulle ju kunna svänga inom med bilen på vägen tillbaka. Och därmed slippa denna varma, ansträngande vandring upp till utkiksplatsen.

Men det hade ju varit för veklingar. Och sådana är ju inte vi. Förstås.

Innan vi slänger oss i gräset för en fikapaus uppbådar vi den sista energin till att klättra uppför trappstegen till valskådartornet.

Några valar ser vi inte, men väl ända bort till Povoação.

Valskådartornet vid Miradouro do Pico dos Bodes

Vi sitter en lång stund och njuter av landskapet runt oss. Det är riktigt svårt att slita sig från en omgivning som är så vacker som denna.

Men till sist att det dags att resa på oss och vandra ner till leden igen.

Väl tillbaka på ordinarie led bär det äntligen nerför.

Det är ett varierat landskap vi sen vandrar genom. Beteshagar, bambuodlingar och ännu ett valskådartorn kommer i vår väg.

Snart ser vi Faial da Terra nedanför oss.

Det bär brant nerför. Det här är inte en nedstigning som våra knän gillar. De har fått jobba hårt det senaste året med alldeles för många bergsnedstigningar.

När vandringen är fullbordad visar resultatet på 8 km (och 145 våningar) som har tagit oss 3 ½ timme att vandra.

Vi är tröttare än vanligt. Varför vet vi inte. Kanske är det all uppförsvandring. Kanske är det värmen. Kanske är det något annat.

Så vi bestämmer oss för att stanna till i Furnas på tillbakavägen för att rehabilitera oss i de varma källorna vid Poça da Dona Beija.

Här tillbringar vi sen ett par timmar i flera av områdets 39-gradiga källor i den mest fantastiska omgivning man kan tänka sig.

Balsam för själen. Balsam för trötta vandringskroppar.

Avkopplade och nöjda kör vi sen tillbaka till Ponta Delgada. Bara för att inse att vi precis missat veckans värsta skyfall med vattenfyllda gator och varningar längs motorvägen.