Det är vår sista dag på Azorerna och därmed dags för resans sista vandring, Rota da Água – Janela do Inferno (PRC37).

Vi har sparat det bästa till sist. Tror vi alltså. Riktigt säkra kan vi ju inte vara förrän vi vandrat klart, men enligt våra efterforskningar på nätet visar alla recensioner att detta ska vara São Miguels bästa (och därmed mest populära) vandringsled.

Vandringsleden börjar vid Casa da Agua i byn Remedios.

Här finns även en liten informationsdisk med bemannad personal där man kan få information om olika vandringsleder och naturen på São Miguel.

Vi ger oss iväg längs grusvägen.

Det här visar sig snart vara resans lättaste vandring. Vilket vi tackar och bockar för.

Det är breda vägar genom åkrar och beteslandskap. Visserligen svagt sluttande uppåt, men inte mer än så. Vägrenen är full av blommande hortensior och vita kallor.

För första gången denna resa hänger regnet i luften. Samma dag som regnkläderna på något väldigt mystiskt sätt verkar ha gått upp i rök.

Nåja, det ska nog ordna sig ändå.

Det är en härlig vandring över kullarna.

Trots molnen ser vi ända bort till Ponta Delgada och Lagoa.

Efter ett tag svänger leden in över ängarna och snart blir den första tunneln synlig.

Tunneln är trång och mörk och det är mer än en gång vi slår huvudet i taket. Men 363 meter senare är vi igenom och helt plötsligt inne i djupaste skogen.

Lite otippat måste väl ändå erkännas.

Första tunneln

Ute på andra sidan tunneln

Vandringsleden fortsätter vidare in i skogen. Vi är omgivna av fåglar som kvittrar i kör, porlande vatten, mossa och gröna träd.

Det känns som vi vandrar i en saga.

Vi passerar gamla mossbeklädda viadukter och ytterligare små tunnlar.

Fram tills nu har vi varit helt ensamma på vandringsleden, men nu börjar det ena sällskapet efter det andra komma i kapp och det är slut på lugnet.

Snart är vi framme vid Janela do Inferno, vattenfallet som rinner ut genom ett hål i berget.

Vi tar oss en titt, men går snart vidare. Vår ursprungliga plan att fika här överger vi direkt när vi ser mängden människor vid vattenfallet.

Vi fortsätter vidare genom skogen.

Det lätta regnet har gjort stigen såphal och det är med försiktiga steg jag vandrar fram på leden. Tunna gymnastikskor är inte det mest optimala för en vandring som denna inser jag snart.

Fler tunnlar och viadukter passeras innan vi åter är ute bland betesmarkerna.

Sista biten går längs breda grusvägar bredvid gröna kullar med betande kor.

Det sägs att det finns fler kor än människor på Azorerna, vilket säkert kan stämma. Vart vi än tittar verkar det nämligen finnas kor. Utom i skogen förstås.

En liten felvandring hinner vi också med när vi är tillbaka i Remedios. Helt självförvållad.

Vi vägrar helt enkelt följa ledmarkeringarna då vi tycker de verkar leda åt fel håll (och uppåt). Vi får dock snart ge oss och vandra tillbaka och därmed motvilligt ta oss an vandringens sista uppförsbacke.

Vandringen slutar på 8,5 km och tar oss drygt 3 timmar.

En riktigt fin vandring som innehåller allt blir betyget. Vi sällar oss därmed till skaran som tycker detta är en av São Miguels bästa vandringsleder.