Det är mycket vi vill hinna med under våra få dagar i Rumänien. När det gäller att köra Transfăgărășan – den vackra bergsvägen som korsar södra Karpaterna – velar vi hit och dit. För egentligen har vi slottsbesök på agendan den här dagen. Samtidigt är vi ju mer för naturupplevelser än byggnader, hur gamla de än må vara.

Det löser sig av sig själv. Peleș slott visar sig vara stängt båda våra dagar i området. Bran slott räcker att se från utsidan känner vi när vi passerar på väg till vårt boende i Moieciu de Jos. Av mängden människor utanför att döma känns slottet mest som en turistfälla.

Så vi bestämmer oss för att köra via Transfăgărășan när vi ska köra tillbaka till Cluj Napoca. Även om det blir en omväg.

Transfăgărășan (DN7C) sträcker sig 15 mil över Făgărașbergen, från Cartisoara till Bascov.

Vi hinner inte många meter på denna väg innan det blir tvärstopp. En ensam björn står vid vägkanten och tittar på oss när vi långsamt kör förbi.

Vår glädje över att se en björn känner inga gränser. Vi är ju i Rumänien – björnarnas rike. På betryggande avstånd i bilen dessutom. Samtidigt kan vi inte låta bli att undra vad den gör vid vägkanten. Helt orädd står den kvar när vi och alla andra bilar kör förbi.

Nalle-möte på betryggande avstånd

En stund senare är det dags igen. Bilen framför oss tvärstannar. Och mycket riktigt sitter ännu en björn vid vägkanten och tittar på oss.

Sen bara fortsätter det. Hela sex nalle-möten blir resultatet innan vi kommer upp på kalfjället.

Det är nästan som man kan tro att de jobbar för den rumänska turistbyrån där de sitter så prydligt uppradade vid vägkanten. Men vi gissar att anledningen är att människor slängt ut mat längs vägen och att björnarna därför drar sig dit.

Vi snirklar oss långsamt uppåt, sakta men säkert. Här känns det som det mest är turister som kör. Inga galna omkörningar i dag ser det ut som. Det tackar vi för.

De senaste dagarnas körning på den rumänska landsbygden har verkligen testat nerverna.

Ett landskap med gröna berg och forsande vattenfall möter oss när vi kommer ut ur skogen.

Vi stannar till vid ett av de många stånden vid vägkanten som säljer ost, korv och pretzels.

Provsmakar och köper förstås med oss lite gott innan vi fortsätter vidare längs serpentinvägarna upp mot Bâlea Lac – insjön uppe vid vägens högsta punkt .

Inköp av rumänska delikatesser

Uppe vid sjön är det full kommers. Människor, bilar och stånd som säljer allehanda krimskrams, kristaller och mat av olika slag.

Men innan vi slår till på något att äta går vi en runda ner till sjön. Luften är frisk och kall, men vi klarar oss från regnet som hänger i luften.

När vi sett oss mätta på fjäll och sjöar (kan man någonsin bli mätt på vyer som dessa?) går vi tillbaka för att köpa något att äta.

Lángosen verkar vara slut i vartenda matstånd, så en kürtös och två grillade majskolvar får utgöra lunch denna dag. Och några pretzels till efterätt.

Tillagning av kürtös

Dagens lunch

Sen är det dags att bege oss neråt. Än är det långt kvar till Cluj Napoca.

En hemlös hund går efter oss när vi stannar till för att titta på utsikten. När jag försöker undvika honom följer han efter och viftar på svansen. Det gör ont i hjärtat att se honom. Men rabies vill jag inte ha, så något gos vågar jag inte erbjuda.

Helst skulle jag vilja ta hem både honom och alla andra hemlösa hundar vi mött de senaste dagarna. Och det har varit många. Alldeles för många. Att vara hund i Rumänien kan inte vara lätt.

Lille söte vän… vad jag vill ta hem dig!

Sakta men säkert rullar vi sen ner mot Bascov där vi lämnar Transfăgărășan.

Vi är mycket nöjda med att vi körde den här vägen trots allt. Det här visade ju sig vara en av resans absoluta höjdpunkter.