Det måste till en paus under sommarens långa resa genom Sverige. En vandringspaus. Så att vi orkar köra hela vägen upp till norr.

Vi siktar in oss på Ansättfjällen i de jämtländska fjällen och valet av vandringsled faller på den 6 km långa Blomsterleden. För att Ansätten är ett av Sveriges artrikaste fjäll. Och för att fjällblommor alltid är trevliga att titta på.

Det blir en övernattning på Åkersjöns Fjällhotell så att vi har nära till den lilla fjällbyn Bakvattnet där leden börjar.

Väderleksrapporten lovar solglimtar under förmiddagen, men regn på eftermiddagen.

Frukosten serveras dock inte förrän klockan 8. I senaste laget om man frågar oss, så vi hänger på låset. Äter vår frukost och ger oss sen iväg.

Gps:en leder in oss på en grusväg. En omväg förstår vi sen. Men fram till Bakvattnet kommer vi. Här finns en liten parkeringsplats och en skylt som leder oss in i skogen.

Blomsterleden levererar direkt. Vi möts av spindelblomster, nordisk stormhatt och norsknoppa. Förstår vi efter att ha läst på namnskyltarna som finns utsatta längs leden.

Välkända blommor får nu helt plötsligt ett namn. Det känns riktigt roligt.

Det är en enkel vandring genom skogen. Möjligtvis lite väl blött på sina ställen, men med tanke på de senaste dagarnas regn är det ju förväntat.

Tuvull, ängsull och gräsull kantar vår väg. Vilken blomma som är vilken blir vi dock inte riktigt kloka på, trots namnskyltarna. Vi tycker de ser likadana ut.

Snart dyker orkidéerna också upp. Jungfru Marie nycklar, brudsporre, blodnyckel och ängsnyckel. Och den rödlistade vityxne.

Jungfru Marie nycklar

Brudsporre

Tovull, gräsull eller ängsull?

Solen strålar från en oroväckande grå himmel. Men så kommer det helt plötsligt ett par regndroppar.

Vi drar på oss regnjackorna för säkerhets skull.

Ett vindskydd dyker upp en bit längre fram. Kanske bäst att stanna till en stund. Så slipper vi ta på regnbyxorna också. För nu börjar regnet tillta.

Ett bra beslut visar det sig. Vi hinner nätt och jämnt in i vindskyddet innan himlen öppnar sig. Det blåser, regnar och haglar.

Tio minuter senare är det över lika fort som det kom.

Vi fortsätter vår vandring. Nu på en ännu blötare och lerigare led.

Men vad gör väl det.

Solen skiner åter. Vi är omgivna om vackra blommor. Små bäckar som porlar. Och många av fjällblommorna vi tidigare stiftat bekantskap med har nu fått namn.

Leden fortsätter förbi kärr och myrar. Över spänger och längs leriga stigar. Det bär visserligen uppför, men det är lätt vandring. Precis som vi förväntat oss.

Ett par killar passerar oss, annars är det tomt på leden. 

I horisonten tornar en hög fjälltopp upp sig.

– Tänk om vi ska vandra upp dit, säger jag med en viss oro i rösten. För någon längre uppförsvandring finns inte med på dagens agenda. Men sällskapet lugnar, det är alldeles för långt till fjälltoppen.

Vi har ju bara några kilometer kvar enligt Runkeeper.

Snart är vi framme vid Ansättens fjällstuga. Området är helt tomt på människor vilket känns lite märkligt. Var är alla människor?

Vi irrar runt här en stund på jakt efter orangea ledstolpar. De som tidigare funnits var och varannan meter, men nu tycks lysa med sin frånvaro.

Men nu är det tydligen orangea stenar vi ska följa. Uppåt dessutom. Brant uppåt.

Vi ska nog upp på den där höga fjälltoppen trots allt visar det sig.

När vi kommer ut ur fjällbjörkskogen möts vi av en stor renflock. Minst ett hundratals renar. Vi stannar till, vill inte störa.

Efter ett tag får de dock syn på oss och skyndar vidare. Snart är de utom synhåll och leden är åter vår att beträda.

Vi möter killarna som tidigare passerade oss. De är på väg ner från fjälltoppen.

Inte alls långt kvar försäkrar dom oss. Vi tackar för informationen. För nu börjar det bli riktigt tungt. Det bär riktigt brant uppåt. Så brant att vi måste stanna var och varannan meter för att hämta andan.

Det här var en riktigt jobbig vandring. Inte alls vad vi förväntat oss.

Till sist är vi uppe på toppen. Det blåser så mycket att kepsen håller på att fara iväg. Nån fikapaus här blir vi inte sugna på.

Vi vänder snart neråt igen.

Den här vandringen har tagit betydligt längre tid än vi räknat med. Och vi har drygt fyrtio mil att köra när vi kommer ner igen.

Vi håller ett raskt tempo på tillbakavägen.

Hinner precis fram till bilen innan regnet börjar ösa ner.

Vandringen slutar på 13 km och tar oss drygt 5 timmar.

Vi är glada att vi inte vandrade leden i går kväll som vi först tänkt. Då hade vi nog inte varit hemma förrän vid midnatt.

En mycket trevlig (och lärorik) led blir betyget. Blomsterleden är en led som verkligen lever upp till sitt namn.