För knappt fyra år sedan bestämde vi att vi skulle besöka alla Sveriges ytter-och mittpunkter, helst inom ett år. Som en svensk ytterpunktsklassiker.

Besöken gick som en dans. Vi avverkade ytterpunkter på löpande band och projektet såg ut att kunna ros i hamn inom tidsspannet, det vill säga ett år från det vi klippte Kebnekaise – högsta punkten.

Men så kom coronapandemin och satte käppar i hjulet. Våra inbokade hotellnätter i Kilpisjärvi fick avbokas, för till Finland var vi inte välkomna.

Och därmed gick det inte att besöka Sveriges nordligaste punkt. För enda vägen dit går genom Finland.

Men nu, tre år senare, är det dags att ta revansch. Nu ska projektet avslutas!

Det finns två sätt att ta sig an Treriksröset.

Antingen tar man båten över till Koltalahti och vandrar sen tre kilometer till röset, men då har man en båttid att passa och man delar upplevelsen med – får vi förmoda – en hel drös av andra människor.

Eller så vandrar man Mallaleden dit. Drygt en mil. Två mil tur och retur. Då får man samtidigt fina vyer av Malla naturreservat i Mallafjällen. Och planerar man rätt så slipper man dela Treriksröset med andra.

Vi väljer det sistnämnda.

Vi inkvarterar oss en natt på Lapland Hotel Kilpis i Kilpisjärvi.

Frukosten öppnar inte förrän klockan 7.30, men vi står redo när dörrarna slås upp. För vi vill starta tidigt för att slippa all eventuell trängsel på leden.

När vi rullar in på parkeringsplatsen, en dryg halvmil utanför Kilipsjärvi, är vi nästan först på plats.

En informationstavla visar vägen mot Treriksröset. Om man vet att detta röse heter Rajpyykki på finska vill säga.

Mallaleden är en del av Nordkalottleden som är en över 80 mil lång vandringsled över Nordkalotten i Finland, Sverige och Norge.

Väderleksprognosen har lovat regn. Mycket regn. Men inte förrän efter lunch.

Så vi sätter iväg i rask takt genom fjällbjörkskogen. Varje meter utan regn är bra.

Snart är vi uppe på kalfjället.

Det bär visserligen uppför, men leden är välmarkerad och lättvandrad.

Ett par kilometer senare är vi framme där leden delar sig. Här kan man svänga av mot toppen Pikku-Malla om man känner sig extra pigg i benen.

Det gör inte vi just nu. Vi har bara Treriksröset i tankarna. Men vi gör en deal med Universum, Gud eller ödet om man så vill. OM vi slipper regn under hela vandringen, då lovar vi att svänga uppom Pikku-Malla på tillbakavägen.

Så nu är det alltså inte längre upp till oss om vi ska bestiga den där toppen.

Vi fortsätter vår vandring över fjället Iso-Malla.

Alldeles ensamma. Inte en människa syns till. Det gillar vi. Åtminstone än så länge.

Vi kikar inom gömmet som byggdes för de tyska soldaterna år 1940 innan vi fortsätter vidare.

Leden går nu vidare över klippblock längs bergskanten.

Snart är vi framme vid vattenfallet Kitsiputous.

Här stannar vi till en stund. Vattenfallet som också kallas ”Mallas tårar” är ett av Finlands högsta vattenfall.

Kitsiputous

Vandringen fortsätter sen längs fjällsluttningen med utsikt över sjön Kilpisjärvi.

Det är stenigt och bitvis ganska brant.

Efter ett par kilometer vandrar vi åter in i fjällbjörkskog. Nu får vi sällskap. Inte av andra människor dock. Vi är fortfarande alldeles ensamma. Men av mygg. Riktigt ettriga sådana.

Vi får stanna till och plocka upp myggmedel. En cocktail av Hav & Sjö och ett fyra år gammalt balinesiskt myggmedel tycks dock göra susen.

Sista kilometern ner till röset går längs ett renstängsel.

Nu möter vi också för första gången andra människor på leden. Människor som kommit med båten, gjort röset och nu väljer att vandra tillbaka. Men det är inte många.

Snart ser vi Treriksröset genom skogen.

En gul betongklump ute i sjön Koltajaure. Tre länder som sammanstrålar. Finland, Norge och Sverige. Sveriges nordligaste punkt.

Äntligen!

Inte en människa syns till. Vi verkar få ha röset för oss själva precis som vi ville.

Vi går ut till röset. Tar god tid på oss. Först ett varv runt. Tre länder på mindre än en minut. Och sen lite mer tid i varje land.

Sen känner vi oss nöjda. En fika får det förstås bli innan vi vandrar tillbaka.

När vi fikat färdigt är det dags att vandra tillbaka.

Vi hinner nästan halvvägs innan det börjar duggregna. Vi stannar för att ta på regnkläderna. Hinner inte många meter innan regnet upphör och vi får ta av regnkläderna igen.

Men nej, dealen var inget regn. Så det blir ingen avstickare till Pikku-Malla. Vilket känns väldigt skönt. Två mil är ändå två mil.

När vi bara har en kilometer kvar möter vi en svensk familj i fjällbjörkskogen. De är på väg till Treriksröset berättar mannen när vi frågar. Kvinnan tar inte blicken från sin mobiltelefon. Barnet i 10-årsåldern skuttar i förväg. Samtliga är klädda i vita gympaskor och enbart hoodies. Inga ryggsäckar, inga vattenflaskor, inga regnkläder.

Klockan är nu 16 och regnet hänger återigen i luften. Vår vandring på 21 km har tagit oss 8 timmar.

De lär inte vara tillbaka innan midnatt.

Vi hinner precis in i bilen innan det börjar ösregna.