Jag har hittat en vandringsled i Nordnorge som jag inte kan släppa tanken på, Dronningruta.

En 15 km lång led mellan fiskelägena Stø och Nyksund på ön Langøya i Vesterålen. En led som fått sitt namn efter att Hennes Majestet Dronning Sonja vandrade den år 1994.

Så när vi denna sommar stannar två dagar i Vesterålen på vår väg till Lofoten är valet av vandringsled givet.

Informationen på nätet är visserligen knapphändig, men ingenstans står det att det är en krävande led. Alltså utgår vi från att det är en ganska enkel vandring vi har framför oss.

Men då glömmer jag återigen att vi är i Norge och vandrar.

Det är en dimmig morgon när vi lämnar vårt boende, Skjellbogen Hyttegrend, i Sortland.

Leden kan påbörjas antingen från Stø eller Nyksund. Vi väljer det sistnämnda då rekommendationen är att gå leden från Nyksund. Och rekommendationer är till för att följas anser vi.

En smal grusväg leder oss ner till det lilla fiskesamhället. En liten parkering vid en kulle. Några ledskyltar som alla pekar åt samma håll. Och klart vi väljer den längsta leden till Stø. Vi är väl inga veklingar heller.

Vi glömmer totalt bort att se vilken färg (=svårighetsgrad) ledmarkeringen har.

Vi är snart uppe på kullarna ovanför. Tappar bort ledmarkeringarna ett par gånger, men hittar snart leden igen. Ett par vandrar förbi oss och försvinner in i dimman.

Det kommer dröja timmar innan vi ser en annan människa igen.

Nu bär det uppåt ganska ordentligt. Stenar och rötter gör stigen svårframkomlig. Det gäller att se var vi sätter fötterna så vi inte halkar omkull.

Utsikten är i det närmaste obefintlig ju högre upp vi kommer. Molnen ligger låga kring bergen.

En riphona med ungar står på en sten och tittar på oss när vi kommer flåsande. Hanen har hunnit en bit bort, men vänder tillbaka när han ser oss. Han verkar irriterad över att vi står emellan honom och hans familj.

Till sist får vi gå av leden för att han ska komma förbi.

Nu befinner vi oss helt inne i molnen. Vi förstår ju att det stupar rakt ner på båda sidorna, men leden är bred och fortfarande ganska lättvandrad.

Och väldigt vacker! Blommor i alla färger och former kantar leden.

Så äntligen verkar det som vi är uppe på toppen.

Vi är överens om att det ska bli skönt att slippa gå tillbaka samma väg. Berget vi nyss klivit uppför kan inte vara lätt att vandra nerför. Vi förstår varför de rekommenderade att börja vandringen i Nyksund.

Nu blir det nog bara lättare vandring härifrån tänker vi.

Vi har kommit fram till Nyksundskaret. Här verkar leden dela på sig vilket gör oss lite förvirrade. Men vi är fortfarande fast beslutna om att vandra den längsta leden, alltså fortsätter vi vidare mot Kjølen.

Då har vi alltså ingen aning om att Kjølen är en 456 m hög bergstopp. Vilket i och för sig inte låter särskilt högt.

Så vi ger oss in bland molnen. Och upptäcker att vi inte alls är på väg nerför utan uppför. Väldigt brant uppför. Så brant att vi på vissa ställen måste hålla oss i kedjor längs klipporna.

Det här var ju inte vad jag önskade. Klättring på smala klippor med stup längs sidorna. Med nästan noll utsikt. Och inte en endaste annan människa i sikte.

Men vända tillbaka är ju inget alternativ. Så det är bara att trava på. Eller klättra på.

Japp, längs den här bergskanten ska vi vandra visar det sig

Lättnaden är stor när vi äntligen kommer upp på toppen och leden planar ut.

Det får bli en fika för att hämta andan. För någon utsikt kan vi fortfarande inte beundra. Den är gömd bland molnen.

Finns det något där ute?

Efter fikan fortsätter vi längs leden, övertygade om att det nu måste vara slut med all uppförsvandring.

Plötsligt kikar även solen fram och molnen skingras för en stund och låter oss ta del av den riktigt vackra utsikten.

Men så bär det återigen uppför. Inte lika brant och svårjobbat som tidigare, men uppför.

Så fortsätter det, kilometer efter kilometer. Så snart det bär nerför och vi är övertygade om att det nu är slut på uppförsvandring, då bär det uppför igen.

Nu möter vi också andra människor för första gången. Människor som kommer från andra hållet, från Stø.

Det bär så mycket uppför att vi börjar undra om vi är på rätt led. För nu är det inte långt kvar innan alla de utlovade kilometerna har tickat ner.

Men så ser vi till sist Stø långt där nere.

Och nu bär det äntligen nerför. Så brant nerför att knäna får svårt att hänga med. Tacksamheten över att jag tog med stavarna är stor. För knäna ska man vara rädd om.

Stø

Vi jobbar oss ner, meter för meter. Till sist är vi äntligen nere på plan mark. Trötta, men glada över att vi nu har den lättare delen av vandringen framför oss.

Först blir det ännu en fika innan det är dags att ta itu med den sista etappen av Dronningruta, den tillbaka till Nyksund.

Nu går leden vidare över backarna. Förbi den fina sandstranden och vidare längs havet.

Någonstans vet vi ju att vi måste uppför berget igen för att komma tillbaka till Nyksund och bilen. För det går ingen väg mellan de båda fiskelägena.

Och det är nu poletten ramlar ner. Vi måste ju vandra upp till Nyksundskaret igen. Där leden gick åt två olika håll. Det är ju leden över Enge vi vandrar längs nu.

Vilket innebär att vi måste vandra nerför samma steniga stig som vi vandrade uppför i morse.

Vi uppbådar våra sista krafter till uppstigningen till Nyksundskaret.

Uppstigning till Nyksundskaret

Vandringen nerför berget går lättare än förväntat. Vi är snart nere.

Dimman har lättat och vi kan nu se landskapet vi vandrade genom i morse. Även en del av den smala bergskanten längst upp.

Jag är glad att jag inte såg den innan. För det var ett riktigt läskigt parti.

Drygt 16 km och 8 ½ timme senare är vi åter tillbaka vid bilen, nöjda och glada över att vandringen är över. Det här var en mycket mer ansträngande vandring än vi förväntat oss, 207 våningar enligt Runkeeper.

Men någon gång ska vi väl lära oss att vandring i Norge inte är detsamma som vandring i Sverige.