Vi har två dagar på oss att utforska vad Lofoten har att erbjuda.

Denna vackra, men ack så populära, ögrupp i Nordnorge. För det blir vi snart varse om, vi är definitivt inte ensamma på vägarna som vi var i Vesterålen. Det är husbilar, husvagnar, bilar och cyklister (!) som trängs på de smala, krokiga vägarna.

Vandra ska vi förstås och valet faller på Reinebringen (448 m) i det lilla fiskeläget Reine, av många ansedda som den vackraste orten på Lofoten.

Men innan vi sätter igång med dagens vandring kör vi hela E10:an ner till ändpunkten, den lilla byn Å.

Här är tanken att äta något gott i hamnen och strosa runt bland alla rorbuer (fiskestugor). Men det är visst fler än vi som har samma planer. Varenda parkeringsplats är upptagen och det är människor överallt.

När vi till sist hittar en parkeringsplats har vi tappat sugen. Det blir medhavd lunch på första bästa lediga plätt och sen en kort promenad nere i hamnen, sen känner vi oss klara med Å.

Vi kör vidare till Reine.

Austnesfjorden

Vi parkerar vid hamnen. Visserligen läggs då ytterligare två kilometer till dagens vandring, eller rättare sagt fyra. Vi ska ju gå tillbaka också.

Framför oss tornar ett högt berg upp sig.

Det är väl inte dit upp vi ska gå, tänker jag. Men det är det tydligen. För längst uppe på bergskanten kan vi skönja små prickar till människor.

Vi som känner oss lite möra i benen efter gårdagens vandring längs Dronningruta.

Reinebringen

Vi följer vägkanten fram till en tunnel och det är ovanför denna som vandringsleden börjar.

Hela tiden möter vi människor på väg tillbaka. De ser allt lite trötta och slitna ut.

Reine

Klockan har redan hunnit bli 14 och vi har en bit att köra när vi är klara. Så det är bara att sätta igång med uppgiften.

Inte bara är vi trötta i benen. Nu skiner även solen på oss, för första gången denna resa. Det är i och för sig trevligt, men inte när det ligger 1566 trappsteg framför oss som vi ska klättra uppför.

Trappsteg efter trappsteg försvinner snart under våra vandringskängor. Det blir snabbt riktigt jobbigt. Vi stannar och pausar vart och vartannat trappsteg. Benen känns som bly.

Men upp ska vi. Vi bestämmer oss för att ta 50 trappsteg i taget, sen en kort paus för att få ner pulsen, 50 trappsteg till, kort paus och så vidare.

Det är tydligen ett vinnande koncept för helt plötsligt är vi mer än halvvägs upp. Och fort går det med. Det är knappt ungdomarna hänger med. För här är medelåldern väldigt ung.

Vi är tacksamma över att nepalesiska sherpas nu har byggt trappor hela vägen upp till toppen. Annars hade vi nog avstått den här vandringen. Speciellt med tanke på hur många olyckor som skedde här innan trappornas existens.

Vi travar på. Trappsteg efter trappsteg. Nu går det som en dans.

Helt plötsligt är vi uppe på toppen. Tar oss försiktigt fram till kanten och kikar ner. Här finns inga säkerhetsanordningar som förhindrar eventuella fall.

Utsikten är fantastisk! Väl värd vartenda trappsteg. Men vi avstår ändå från att klättra längre ut på klippkanten. Några häftiga selfies är vi inte intresserade av.

Lofotens bästa utsikt

Hit men inte längre!

När utsikten är beundrad från både en och två toppar är det dags att vandra ner igen.

Nu har vi fått fart på benen igen. Alla 1566 trappsteg tas utan en endaste paus. Vi kliver helt enkelt bara på. Utan att våga känna efter hur darriga benen är.

Det är på ganska skakiga ben vi kommer ner på vägen igen. Trötta, men oerhört nöjda över vår bedrift.

Totalt 6 km och 3 timmar senare är vi redo att köra vidare mot Leknes och FURU Hostel, vårt boende för natten.