Ända sedan Trollsjön utsågs som ett svenskt alternativ till italienska Comosjön har sjön seglat upp på allas ”måste-se-innan-jag-dör-lista”. Så även vår, det är bara att erkänna.

Så när vi nu lämnar Lofoten för att ta oss till Abisko passar vi förstås på att bryta av den (tidsmässigt) långa bilresan med en vandring till Trollsjön, 6 km enkel väg.

Vi parkerar på den nybyggda parkeringen vid Låktatjokkas lilla tågstation. Ser malmtågen passera på sin väg från Kiruna till Narvik. Spanar efter guldvagnen – LKAB´s 1000:e vagn -, men får inget napp.

Ända sedan vi hörde talas om denna guldvagn på vår guidning nere i LKAB´s gruva i Kiruna för snart fyra år sedan har vi velat se vagnen. Men oddsen är inte direkt på vår sida. Det finns minst 1250 malmvagnar och endast en av dem är målad i guldfärg.

Innan vi påbörjar vår vandring blir det lunch i vindskyddet vid parkeringen.

Här är gott om bilar, men sparsamt med människor. Vi gissar att de flesta redan är vid Trollsjön eftersom det har hunnit bli eftermiddag.

Det bär uppför den första biten. De två senaste dagarnas ordentliga uppförsvandringar börjar nu ta ut sin rätt. Benen känns tunga och trötta och vandringen går riktigt segt.

Dessutom skiner solen och det är riktigt varmt vilket gör vandringen ännu tyngre. Om vi nu ska klaga lite alltså. Vilket vi ju inte ska, för det här är en riktigt vacker vandringsled.

Efter uppförsbacken kommer vi fram till Kärkevagges dalgång.

Stora stenblock ligger utspridda i dalgången som ett resultat av den senaste inlandsisen. Det här är ett landskap som inte liknar något av de vi tidigare vandrat genom.

Ängarna är fulla av blommor i alla färger och former.

Och bäst som vi ligger där på alla fyra och fotograferar någon sällsynt vacker blomma stannar en kvinna till. Hon berättar ivrigt att hon sett en grön orkidé lite längre fram. Ett endaste exemplar. Hon visar en bild på sin mobiltelefon.

– Den finns på höger sida, vid ett stenblock berättar hon. De flesta missar den nog.

Den vill vi såklart inte missa. Vi fortsätter vår vandring, nu med blicken stadigt riktad mot alla stenblock på högersidan. Och vi får vår belöning.

Grönkulla eller grönyxne

Fjällglim

Slåtterblomma

Ju längre in i dalen vi kommer, desto fler klippformationer och stenblock ligger utspridda längs vägen.

Snart är vi framme vid Trollsjön, eller Rissájávri som sjön egentligen heter. Namnet är samiska och betyder ”sjön som glimmar som eld”.

Och det gör den verkligen denna soliga kväll. Trollsjön anses vara Sveriges klaraste sjö med ett siktdjup på minst 36 meter. Vattnet är alldeles turkosgrönt och så klart att de omgivande bergen speglar sig i vattnet.

Vi som – trots alla bilder vi sett på nätet – inte har haft några större förväntningar blir positivt överraskade.

Trollsjön

Vi parkerar oss på ett stenblock ovanför sjön. Äter lite av vår matsäck och tittar på utsikten.

Det är nästan tyst i dalen, förutom vattenfallet som forsar ner i sjön en bit bort. Och en gapig mås som flyger fram och tillbaka över sjön.

Vart alla människor har tagit vägen är en gåta. Med tanke på alla bilar på parkeringen borde här vara fullt av människor. Men nu är det bara vi och ett annat gäng här. Kanske har de andra redan gått tillbaka?

Vi har svårt att slita oss. Det är en alldeles underbar kväll. Men klockan tickar och incheckning på Abisko Turiststation väntar.

Men innan vi vänder tillbaka måste vi förstås gå ner och smaka på vattnet. Trots att sjön anses ha ett av Sveriges renaste vatten smakar det inte gott. En lätt metallisk smak blir omdömet. En klunk får räcka.

Vandringen tillbaka sker i riktigt rask takt.

Nu är benen pigga igen. Själen likaså. Vi som nästan blivit avskräckta från att åka hit. Som förväntade oss trängsel, nedskräpning, badplask, skrik och skrän. Det här var ju så långt ifrån det vi kunde komma.

En vandring hit är som balsam för själen. Framför allt en vacker kväll som denna.

Vi tittar inom Låktatjåkkas tågstation på vägen tillbaka. En mer eller mindre förfallen stuga, men tydligen fortfarande i bruk.

Vandringen fram och tillbaka slutar på 11 km och tar oss nästan 5 timmar.

Vi kan absolut tänka oss att göra en vandringsrepris om vi kommer tillbaka till trakterna. Det här var njutning från början till slut (om man bortser från uppförsbacken på ditvägen).