Jag har väntat och längtat länge. I flera år. Drömt och planerat.

Ända sedan jag läste boken Pilgrimsresan av Paulo Coelho för över ett decennium sedan har jag vetat att jag en dag ska vandra pilgrimsleden Camino de Santiago.

Det finns många vägar till Santiago de Compostela, men för mig är det självklart att jag ska vandra den mest populära pilgrimsleden av dem alla, nämligen Camino Frances. Den enda av caminolederna som fått Unesco:s världsarvsstatus (år 1993).

Nästan åttio mil tvärsöver norra Spanien.

Och nu är det äntligen dags. Drygt sex veckors semester är beviljad. Flyg- och tågbiljetter inköpta och samtliga albergues bokade – tvärtemot alla rekommendationer om att ”go with the flow”. Men det ska senare visa sig vara ett mycket klokt beslut.

Via Köpenhamn – Barcelona – Pamplona landar jag till sist – mitt i ett av sommaren värsta regnoväder – på mitt livs allra första albergue, Gite de la Porte Saint Jaques, i St. Jean Pied de Port där vandringen börjar.

Det tar inte många minuter på alberguet innan jag känner att jag hittat hem. Att allt som hänt de senaste åren i mitt liv har lett mig hit. Att det är exakt här jag är menad att vara i just denna stund.

Jag ger mig ut i regnet för att besöka pilgrimskontoret. Hämtar ut mitt credentials, beviset på att jag från och med nu är en pilgrim. Här får jag min allra första stämpel. En stämpel som kommer följas av många fler innan jag når Santiago de Compostela om 36 dagar.

Det blir även ett besök på pilgrimsshopen mittemot för inköp av vandringsstavar och en pilgrimssnäcka att hänga på ryggsäcken.

På kvällen äter vi en gemensam vegetarisk middag på alberguet innan det är dags för min första natt i en gemensam sovsal. I en liten sovbox med draperier, riktiga lakan och en stor, men förhållandevis skön kudde. Och jag sover riktigt gott. Det enda ljud som väcker mig mitt i natten är de från en uggla vars hoande når in till sovsalen genom det öppna fönstret.

Men det gör bara att upplevelsen känns ännu mäktigare. Tänk, nu är jag äntligen här!

St Jean Pied de Port

När dagen väl gryr är jag redo. Redo för mitt livs äventyr. För säkerhets skull plockar jag med mig en sten från hinken i meditationsrummet. En sten till Cruz de Ferro. Jag har visserligen tagit med mig en sten hemifrån, en speciell sten. Men jag är inte säker på att tidpunkten är rätt. Kanske är jag inte redo att släppa taget om just den stenen när jag kommer fram till korset.

Tiden och caminon får utvisa vilken av stenarna jag kommer att lämna kvar.

Innan vi släpps iväg håller alberguet en pilgrimsceremoni för oss.

Till tonerna av John Denvers ”Sweet Surrender” lämnar vi sen alberguet och ger oss iväg längs gatorna i St Jean Pied de Port.

”The camino will give you what you need. Not what you want”

Den långa resan mot Santiago de Compostela har börjat.

Det är en gråmulen morgon. Klockan är strax efter 7.30 och solen har precis gått upp. Men gårdagens oväder har dragit förbi och i dag utlovas moln och lite svalare temperaturer.

Med andra ord perfekt vandringsväder.

Snart lämnar jag St Jean Pied de Port och vandrar vidare upp i bergen. Utsikten är bedövande vacker. Det är illande gröna vyer vart jag än vänder mig. Vita moln som ligger som en slöja över dalarna.

Känslan av att äntligen vara på väg går inte att beskriva. Jag märker inte ens att det bär uppför. Rejält uppför.

Snart tittar solen fram och det blir riktigt varmt och svettigt. Luftfuktigheten är hög. Men förutom det går vandringen som en dans. Vartenda steg känns lätt. Trots den drygt 8 kilo tunga ryggsäcken som ryggen inte är van att bära.

Vi är många som har påbörjat vår vandring över Pyrenéerna denna söndag. Alla lika exalterade över att vara på väg. Snart har vi kommit över våra första trevande ”Buen Camino” och nu hejas och lyckönskas det glatt mellan alla som möts.

Det bär uppför hela vägen. Men jag märker det knappt. Jag är så upptagen med den vackra utsikten och den nästintill overkliga känslan av att äntligen vara på väg.

Det är nästan så jag får nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen är här.

Förvåningen är därför stor när jag svänger runt krönet och upptäcker att jag redan är framme vid refuge Orisson – ett av två ställen man kan övernatta på om man inte vill vandra hela vägen över Pyrenéerna i ett sträck.

Hur kan jag redan vara här. Jag startade ju precis min vandring. Och nu har jag redan vandrat åtta kilometer. I en riktigt brant uppförsbacke som tydligen – av samtalen runt omkring att döma – har sugit musten ur de flesta av mina medvandrare. Och jag har knappt märkt av att det burit uppför.

Kanske har jag sommarens vandringar i de norska bergen att tacka för det.

Refuge Orisson

Klockan är inte ens 10 och jag har inte långt kvar av dagens vandring så jag slår mig ner på uteserveringen.

Beställer in min första bocadillo och vad jag tror är en Aquarius, men i stället får jag en illande blå dryck som ser allt annat än hälsosam ut. Jag stoppar den i ryggsäcken. Kanske kommer den att behövas i morgon när jag fortsätter min färd över Pyrenéerna.

En holländsk kvinna slår sig ner bredvid mig. Vi pratar en stund innan personalen kommer och kör bort oss. Nu behöver de platserna för att duka fram till lunch.

Utsikt från Orissons uteservering

Jag lämnar Orisson och fortsätter min vandring uppför bergen. Hinner inte mer än en dryg kilometer innan en skylt visar in mig mot nattens boende, Auberge Borda.

Klockan är bara 11 och jag är tydligen redan framme. Dagens vandring är över, men allt jag vill är ju att fortsätta.

Incheckning är inte förrän klockan 14.30 och jag är först på plats. Vet inte riktigt vad jag ska göra med all min tid. Synar omgivningarna runt Borda och vilar en stund på en bänk utanför.

Men särskilt trött kan jag ju inte påstå att jag är.

Efter ett tag börjar det ramla in fler människor och det blir genast lite roligare.

Timmarna går fort och snart möter ägaren Lorenzo upp och bjuder oss på varsitt glas citronlemonad medan han informerar om nattens boende, ett gammalt fårstall som han renoverat och öppnat som albergue år 2021.

Vi får våra rum. Ett fyrbäddsrum som jag delar med en sydkoreansk kvinna och hennes son. Egen liten sovalkov bakom draperier. Med engångslakan i papper och allt.

Auberge Borda

Jag tvättar upp dagens vandringskläder i vasken utanför och hänger ut i solen.

Hoppas de hinner torka tills i morgon.

På kvällen äter vi en god gemensam middag och presenterar oss för varandra. Vi är en brokig skara från Australien, USA, Sydkorea och Danmark som delar kvällens måltid. De flesta av oss gör vår första camino, men det finns även de som är på sin andra och tredje.

Samtalen är många och kvällen går alldeles för fort. Snart är det dags att krypa in i sovalkoven för en god natts sömn. I morgon är det dags att fullborda vandringen över Pyrenéerna.

Dagens vandring:

Längd: 9 km
Antal steg: 16512
Tid: 3 ½ h