Jag vaknar klockan 4.45 av att någon redan håller på att packa ihop, men bestämmer mig för att ligga kvar en stund. Strax innan klockan slår 6 hör jag den, munksången som ska väcka klostrets alla pilgrimer. Men när lampan tänds ett par minuter senare försvinner sången i ett sorl av prat och prassel med diverse tillhörigheter.

Nåväl, inte mycket att göra åt den saken.

Eftersom jag inte har bokat någon frukost packar jag ihop och ger mig iväg. Ute är det fortfarande mörkt. Pannlampan är nerpackad någonstans i ryggsäcken och jag vill inte stanna för att ta fram den.

Jag skulle ju inte vandra i mörker hade jag ju bestämt.

Som tur är är jag inte ensam att ge mig av så tidigt. Ett par franska killar går bakom mig och i skenet från deras pannlampor kan jag skönja stigen som går genom den mörka skogen.

Det är en alldeles underbar morgon. En underbar skog. Tyst och stilla.

Jag bestämmer mig direkt för att börja varje morgon i mörker. Åtminstone de dagar det utlovas riktigt höga temperaturer – som i dag. Det finns ingen bättre tidpunkt på dagen än de allra tidigaste morgontimmarna innan dagen gryr.

Ett par kilometer senare kommer jag fram till Burguete.

Medan jag vandrar genom byn börjar det ljusna ute. Jag svänger sen in på en grusväg ut på landet. Passerar gårdar och hagar med betande kor.

Efter ytterligare tre kilometer kommer jag fram till Espinal.

Här är egentligen tanken att jag ska äta frukost, men nu har jag fått upp vandringsångan och är inte alls sugen på att stanna.

Så jag fortsätter min färd genom byn.

Espinal

Nu är det nästan uteslutande skogsvandring som gäller.

Många branta uppförsbackar passeras. Jag som trodde det skulle bli färre av den varan efter Pyrenéerna, men icke så. Inte heller blir det lättare av att solen nu strålar från en klarblå himmel och temperaturen raskt närmar sig 30 grader.

Lápida de la Virgen de Roncesvalles

När jag kommer fram till Viscarret har jag hunnit bli ordentligt hungrig. Känner att jag måste ha något att äta. Nu. Direkt. Så jag slår mig ner på första bästa ställe. Här är jag nästan ensam. Alla andra måste ha passat på att äta i de förgående byarna.

Jag beställer vandringens första croissant. Så mycket annat finns inte att tillgå, men det får duga.

Sen fortsätter jag vidare in i skogen. Uppför och ännu mer uppför.

Det är stundtals en riktigt tung, varm och svettig vandring, men jag är lycklig där jag trampar på. Att vandra inne i skogen är det bästa jag vet.

Även om vi är många på leden även i dag, är stunderna många då jag vandrar helt ensam. Att få gå i mina egna tankar, i min egen takt, men ändå vara omgiven av trevliga människor är precis vad jag önskar.

När jag nästan en halvmil senare når fram till Alto de Erro (810 m) uppenbarar sig helt plötsligt en foodtruck vid vägkanten. Precis när jag behöver det som bäst.

Jag köper en inplastad smörgås och slår mig ner på en plaststol för att hämta andan.

Sen bär det nerför längs riktigt steniga stigar.

Samtalen runt omkring mig tystnar med ens. Alla koncentrerar sig på vandringen nerför. Här gäller det verkligen att se var man sätter fötterna. Man vill inte riskera att snubbla eller stuka foten i den svårjobbade terrängen.

Då blir det kanske ingen mer camino.

Lättnaden är stor när jag efter ett par kilometer av denna steniga vandring äntligen skymtar Zubiri nedanför.

Zubiri är ett välkänt etappmål och de allra flesta väljer att stanna här. Men inte jag. Jag har ytterligare fyra kilometers vandring att göra innan jag är framme för dagen. I en lång brant uppförsbacke i stekande sol ska det visa sig.

Men varje kilometer jag gör i dag slipper jag göra i morgon.

Zubiri

Snart ser jag den lilla byn Urdaniz i fjärran. Snart är jag framme. Kruxet är bara att jag inte riktigt vet var jag ska svänga av från caminon för att komma fram till byn.

Bäst som jag står där och tvekar kommer det fram en irländsk man. Det visar sig att han ska till samma albergue som jag och eftersom han tror sig veta vägen slår jag följe med honom.

Nu visar det sig att han har lika dålig koll på vart vi ska gå som jag, så när vi kommer fram till Ilárraz får vi stanna och fråga om vägen.

En omväg måhända, men Tom och jag hinner avhandla en hel del om våra liv innan vi till sist är framme vid Albergue Aca Y Alla.

Jag som egentligen bokat en bädd i ett åttabäddsrum blir i stället inkvarterad i ett fyrbäddsrum med bara två andra gäster. Våningssäng med riktiga lakan och en så hård kudde att den senare ska visa sig helt omöjlig att sova på.

Alberguet visar sig vara ett riktigt drömboende. Eftersom vi bara är ett tiotal som huserar här denna kväll lär vi snabbt känna varandra.

Vi stretchar ut våra stela kroppar på gräsmattan i den härlig trädgården och svalkar våra trötta vandringsfötter i poolen. Delar på kostnaden för en maskin tvätt som torkar nästan direkt i solen och tillbringar sen vår tid i det lilla uteköket. Här skippas kallpratet och vi går direkt på de tyngre samtalsämnena. Skratt blandas med allvar.

You have to live in the present moment. Because thinking about the future will only make you worried. And thinking about the past will only make you anxious /Thomas, Irland

Social samvaro när den är som allra bäst. Helt i min smak.

Efter en fantastisk trerättersmiddag känns det som vi alltid har känt varandra.

Vi är inte så många, men vi kommer från hela världen; Nya Zeeland, Australien, USA, Kanada, Tyskland, Mexico, Nederländerna, Italien och Irland. Men här är vi alla lika. Gammal som ung, rik som fattig.

Jag vill inte att kvällen ska ta slut, trots att både kropp och knopp är slut efter dagens vandring.

Dagens vandring:

Längd: 26,3 km
Antal steg: 39670
Tid: 7,5 h