Jag sover ganska gott i min lilla låda, men vaknar ändå strax innan klockan fem. Smyger ner till köket och packar i ordning min ryggsäck innan jag ger mig ut i mörkret.

Pamplonas gator ligger öde. Inte en människa syns till.

Det är en riktigt härlig känsla att vandra ensam i mörkret. Om det inte hade varit för en molande känsla av halsont och en begynnande förkylning. Sämsta tänkbara tajming med tanke på att jag ska vandra upp till Alto del Perdon under dagen.

Sjuk har jag absolut ingen lust att bli.

Små snäckskalsmarkeringar i asfalten leder mig ut ur Pamplona.

Snart är jag framme i Cizur Menor och nu har många pilgrimer hunnit ikapp mig. Vi är en ganska gedigen skara som vandrar vidare ut på de små grusvägarna bland fälten.

Det är en enkel vandring de första kilometerna.

Solen som nu sakta börjar leta sig upp över de omgivande bergen bäddar in omgivningen i ett gyllene sken. Utsikten över landskapet är riktigt vacker trots att fälten ser nyskördade ut.

Jag tar det lugnt, det finns ingen anledning att skynda på. Förkylningen lurar i bakgrunden och jag har ingen lust att locka fram den. Jag ska hålla hela vägen och än är det långt till Santiago.

Andra pilgrimer känns det som det är värre med.

Jag kommer för alltid att undra över hur det går för den kraftigt överviktige mannen som vandrar framför mig med plågad min och svetten lackande i pannan. Klädd i tjocka, svarta heltäckande kläder med en stor sned ryggsäck och en plastkasse dinglandes kring benen.

Kommer han någonsin fram till Santiago?

Han ser så skröplig ut där ett tag att jag känner mig tvungen att fråga honom hur han mår.

Sjön Balsa

I Zariquiegui tar jag en paus vid ett picknickbord, njuter av utsikten och mumsar i mig några lakritsbitar.

Innan jag sen fortsätter vidare upp i bergen passar jag på att besöka Iglesia San Andrés och stämpla mitt pilgrimspass.

Iglesia San Andrés, Zariquiegui

Det går långsamt uppåt för min del. Inte för att det är särskilt brant, mer för att jag vill spara på krafterna.

Snart är jag uppe vid Alto del Perdon (756 m).

Förlåtelsens berg. Hit upp har pilgrimer i århundraden vandrat medan de för varje steg bett om förlåtelse och gett förlåtelse till andra människor.

Här återfinns sen år 1996 en av de mest kända vyerna på Camino Francés; en metallskulptur av Vincente Galbete.

Donde se cruza el camino del viento con el de las estrellas

– där vindens väg korsar stjärnornas –

Jag stannar en stund uppe på toppen. Tittar på utsikten som når stora delar av Navarra och passar på att äta lite av frukten som jag släpat med mig från Pamplona.

Sen bär det nerför på riktigt steniga stigar.

Efter ett tag undrar jag om jag är på rätt väg. För nu är jag alldeles ensam, inga andra människor vare sig framför eller bakom mig så långt jag kan se – och det är riktigt långt. Och med tanke på den strida ström av människor som höll mig sällskap på stigen upp till Alto del Perdon känns detta ganska märkligt.

Vart har alla andra pilgrimer tagit vägen?

Solen strålar nu från en klarblå himmel och det börjar bli alldeles för varmt för min smak. Chanserna till skugga är få.

Men det är bara att försöka härda ut i värmen. Än är det en bit kvar av dagens vandring.

Jag är varm, trött och hungrig. Det får bli en lunchpaus vid restaurang Camino del Perdon i Uterga.

En tortilla får duga till lunch. Jag slår mig ner på en plaststol under ett parasoll. Stället är fullt av pilgrimer, så det verkar vara här alla är.

Uterga

När jag återhämtat mina krafter ger jag mig ut i den stekande solen igen.

Fortfarande längs små grusvägar ute bland fälten. Inte många chanser att finna skugga. Det är redan en bra bit över 30 grader och ännu högre temperaturer utlovas senare i eftermiddag.

Det är bara att trampa på. Steg för steg.

Den entusiasm jag kände i morse över att få ge mig iväg är som bortblåst. Det är helt enkelt för varmt. Nu längtar jag bara efter att komma fram till dagens albergue.

Jag passerar genom byarna Muruzábal och Obanos. Snart ser jag husen i Puente la Reina som små prickar framför mig.

Inte långt kvar nu.

Muruzábal

Obanos

Att vandra över två mil i stekande sol börjar ta ut sin rätt.

Trots att jag varit noga med att dricka mitt vatten under dagen börjar jag nu känna av symptom på vätskebrist. Det är nog bäst att stanna och göra i ordning lite vätskeersättning. För säkerhets skull.

Men så plötsligt dyker Albergue Jakue upp runt hörnet, alldeles i utkanten av Puente la Reina.

Jag är framme. Tack och lov!

Albergue Jakue

Jag kan checka in direkt, vandringens första enkelrum. Ett enkelrum som inte kunde kommit lägligare än i dag.

Det får bli en liten siesta för att hämta krafterna och låta vätskeersättningen verka. Vandra i 35+ graders värme är verkligen inte min grej, nordbo som jag är. Framför allt inte när det inte finns någon skugga.

Jag återhämtar mig dock snabbt. Tvättar upp dagens vandringskläder i handfatet inne på damernas toalett och hänger ut för att torka i solen.

Sen möter jag upp några caminovänner som också övernattar här i dag. Trevliga samtal, även om de tillbringar större delen av tiden med näsan i mobilen för att försöka ordna morgondagens boende. Det mesta verkar vara fullbokat. Det är så skönt att slippa tänka på sånt.

Vi har bokat middagstid klockan 19.30. En trerättersmiddag som inte riktigt lever upp till den saftiga prislappen på 19,50 euro. Trots det sitter vi kvar så länge att andra sittningen hinner börja och vi till sist tvingas resa på oss.

Det är dags att krypa till sängs. En god natts sömn i mitt fina enkelrum och sen hoppas jag må finemang i morgon igen.

Allt en pilgrim kan tänkas behöva!

Dagens vandring:

Längd: 24,3 km
Antal steg: 36328
Tid: 7,5 h