Nattens sömn får nog klassas som den sämsta så här långt, med andra ord finns det ingen anledning att ligga och dra sig när jag vaknar tidig morgon. Så jag smyger jag ut redan vid 6-tiden.

Jag är helt ensam på leden denna tidiga morgon. I ett totalt mörker när jag väl lämnat lamporna i Ventosa. Det är tur jag har en pannlampa, men inte ens den kan upplysa mig om hur omgivningen runt omkring mig ser ut.

Jag går på en grusväg, gissningsvis ute bland fälten, av gårdagens omgivning att döma. Kanske går jag även genom en skog. Eller så är det bara en liten dunge. Jag har ingen aning.

Det känns lite sådär, det gör det allt. Helst vill jag ju ha några pilgrimer i närheten när jag vandrar i mörker. Men inte denna morgon. Det är bara jag och min pannlampa. Någonstans utanför Ventosa.

Jag går fel en gång. Hittar inga gula pilar i mörkret. Går uppför en trappa till en grillplats, men inser snart att jag måste ha valt fel väg. Vandrar ner igen. Hittar till sist en gul pil och fortsätter nu längs en stig med stora stenar.

Efter ett par kilometer kommer jag fram till några hus och en landsväg. Passerar under en gångtunnel och kommer ut bland vinfälten. Det börjar ljusna ute.

Nu känns det bättre. Nu är det härligt att vandra alldeles ensam igen. Nu när jag ser var jag är.

Vatten till törstiga pilgrimer

När jag efter ett par kilometer kommer fram till Nájera stannar jag till på ett kafé och köper mig en bocadillo och en croissant.

Sitter en stund på kaféet, mumsar bocadillo och tittar på människor. Inte en pilgrim så långt ögat kan se. Men snart blir jag rastlös. Inte för att jag har en lång vandring framför mig. Men jag tycker om att vara i rörelse. Finner ingen ro att vara stilla förrän jag kommer fram till dagens albergue.

Så jag stoppar ner croissanten i ryggsäcken och ger mig ut på leden igen.

Nájera verkar vara en riktigt fin stad. Jag önskar att jag hade stannat här i går. Som flera av mina vänner. Men nu har de vandrat före.

Kanske kommer jag i kapp dem en dag. Jag hoppas verkligen det.

Nájera

Jag passerar Monastery of Santa Maria de Real, men jag är för tidigt ute för att kunna göra ett besök. Klostret är stängt. Hela staden ligger öde.

Monastery of Santa Maria de Real, Nájera

Jag fortsätter ut på en grusväg omgiven av små kullar av röd sand. Det bär lätt uppför.

En pilgrim från nattens boende i Ventosa passerar mig. Förutom honom är jag alldeles ensam. I dag är det inget lämmeltåg av pilgrimer som håller mig sällskap. Det känns både skönt och tomt på samma gång.

En lång, slingrande grusväg ligger framför mig. Kilometer efter kilometer med vinodlingar längs sidorna.

Jag passerar genom Azofra, men väljer att inte stanna till. Jag har precis ätit frukost och än är det för tidigt för lunch.

Fortsätter min vandring längs grusvägarna ute bland fälten. Snart möter jag fler pilgrimer, men särskilt många blir vi inte. Jag är definitivt i osynk med alla andra jag tidigare vandrat med.

I dag vandrar de flesta till Santo Domingo de la Calzada, men jag ska stanna sex kilometer innan. Jag har bokat dagens boende i Cirueña. Det var innan jag visste att Cirueña kallades för caminons spökstad.

Nu känner jag mig inte alls nöjd med mitt beslut. Nu kommer mina vänner hamna ännu längre framför mig.

Men bokat är bokat och jag vill inte avboka.

Azofra

Det är en riktigt vacker omgivning. Mjuka, böljande kullar med nyskördade fält. Överblommade solrosfält längs sidorna. Blommor vid vägkanten. Lättvandrat även om det nu bär mer uppför.

Solen som hållit sig gömd bland molnen hela morgonen kikar nu försiktigt fram. Men även om det nu åter blir varmt och svettigt är det hanterbart. Det är inte som den första veckans extrema värme.

Väderleksprognosen lovar dessutom regn och åska senare i eftermiddag, men då hoppas jag vara framme.

Jag närmar mig Cirueña, men känner mig inte riktigt redo att avsluta dagens vandring. Sätter mig i stället en stund på en stenbänk och blickar ut över landskapet.

Jag blir sittandes en lång stund. Känner att jag inte alls är sugen på att stanna i Cirueña och på dagens albergue. Tänk om det bara är jag som kommer bo där? Helt ensam mitt ute i ingenstans.

Till sist ger jag upp. Det är dags att ta den spanska tjuren vid hornen och leta upp dagens boende, Albergue Victoria.

Jag träffar på Susan, en av mina caminovänner, när jag kommer in i Cirueña. Vi slår följe en bit. Hon är på väg till Santo Domingo de la Calzada, precis som resten av gänget. Men efter en stund skiljs vi åt, för nu måste jag vika av leden för att hitta mitt albergue. Jag ser henne försvinna i fjärran. Det känns riktigt trist.

Jag är först att checka in i 8-bäddsrummet där jag bokat en säng. Väljer en av rummets två enkelsängar i en egen liten vrå. Inte heller i dag blir det några lakan, utan jag får lägga sovsäcken direkt på det plastiga sängöverdraget.

Snart tittar alberguets andra gäster in. Mina farhågor om att ingen annan pilgrim kommer hitta hit besannas inte. Tack och lov.

Alberguet är fullbokat och jag möter många bekanta ansikten.

Albergue Victoria, Cirueña

Jag tvättar upp mina kläder. Det är väl värt sex euro för både en maskin tvätt och torktumling. Nu öser nämligen regnet ner, så någon idé att hänga kläderna på tork utomhus är det inte direkt.

På kvällen äter vi en gemensam middag nere i den lilla matsalen. Det är dukat till långbord, men när jag kommer ner är där redan fullt. Jag och en tjej från Storbritannien får sitta själva vid ett litet bord.

– Det känns som vi är på date, säger hon. Jag håller med, det känns väldigt udda att vi sitter själva när alla andra sitter vid ett långbord. Men hon är trevlig, maten god och samtalet flyter på.

När alla ätit upp och gått tillbaka till sina sovsalar springer alberguets ägare runt till alla och kräver in en euro för det glas vin vi alla drack. Det vin som alltid brukar ingå i pilgrimsmenyerna.

Ett mycket märkligt boende kan man ju ändå inte låta bli att tycka.

Utsikt från badrummet

Dagens vandring:

Längd: 25,8 km
Antal steg: 35970
Tid: 6,5 h