Klockan är inte ens 6 när jag kliver ut genom dörren. Ungefär samtidigt upptäcker jag att min pannlampa inte fungerar. Och ute är det beckmörkt.

Som tur är kliver en holländsk tjej ut samtidigt som mig. Jag frågar om det är okej att jag hänger på henne vilket det är. Så vi ger oss iväg ut i mörkret längs en lång grusväg omgiven av – vad jag förmodar – fält på båda sidorna.

Hon håller ett riktigt raskt tempo, men jag har inget val än att hänga på om jag vill ta del av ljuset från hennes pannlampa. Ingen av oss är särskilt pratsugna denna tidiga morgontimme, vi bara trampar på där i mörkret.

En dryg timme senare har vi avverkat nästan sju kilometer och är framme i Santo Domingo de la Calzada.

Puente de Santo Domingo y Ermita

Våra vägar skiljs åt när vi stannar till på ett kafé för att äta frukost. Jag beställer en tortilla och ett glas apelsinjuice, men eftersom jag inte känner mig speciellt hungrig packar jag snart ner den halvätna tortillan i ryggsäcken och ger mig ut på leden igen.

Klockan är inte mer än 7 och här har nattens pilgrimer precis börjat vakna till liv.

I dag ser det ut som min vandring kommer ske i synk med alla andra, men jag ser faktiskt framemot lite sällskap efter de senaste dagarnas ganska ensamma vandring.

Jag har rätt. Vi är många pilgrimer som vandrar ut ur Santo Domingo de la Calzada denna morgon.

Nu börjar det att ljusna ute och det är alltid lika spännande att se hur omgivningen egentligen ser ut. Leden går bredvid en större väg, men är omgiven av nyskördade fält och överblommade solrosor. Det bär lätt uppför.

Vid Cruz de los Valientes stannar jag till en stund för att titta på utsikten.

Cruz de los Valientes

Det är en riktigt härlig morgon. Himlen är täckt av moln vilket gör det svalt och skönt.

Ett par kilometer senare ser jag Grañón framför mig. Här är tanken att stanna till och äta något, men när jag ser kön framför kaféet ändrar jag mig och fortsätter i stället vidare genom byn. Jag har ju fortfarande kvar en bit tortilla så det kommer inte gå någon nöd på mig.

Jag träffar på några vänner jag inte sett på ett par dagar. Vi slår följe en bit innan vi åter skiljs åt.

Grañón

Slingrande grusvägar leder mig sen vidare ut bland fälten.

Nu lämnar jag Rioja och vandrar in i nästa region; Castilla y Léon, Spaniens till ytan största autonoma region.

Snart kommer jag fram till Redecilla del Camino.

Här stannar jag till på det lilla torget och sätter mig på en bänk för att äta upp min tortilla.

Redecilla del Camino

Sen fortsätter vandringen längs en grusväg bredvid motorvägen N-120. Tung trafik passerar i en aldrig sinande ström. Kanske inte caminons härligaste vandring, men även denna sträcka har sin charm.

Solen kikar nu fram genom molnen och gör åter vandringen varmare än vad som känns bekvämt.

Ett par kilometer senare passerar jag Castildelagado.

Castildelagado

Det märks att jag nu börjar närma mig mesetan – höghöjdsplatån i centrala Spanien. Det är ett ganska platt landskap som ligger framför mig. Nyskördade fält så långt ögat kan se.

En dryg halvmil senare kommer jag fram till Villamayor del Rio.

Här passar jag på att besöka Iglesia de San Gil Abad och få en stämpel i mitt pilgrimspass innan jag sen fortsätter vidare genom byn.

Iglesia de San Gil Abad

Villamayor del Rio

I utkanten av byn stannar jag till vid en tienda vid vägkanten. Beställer en croissant för att få upp energin som nu börjar tryta en aning.

Dagens vandring är den längsta så här långt, nästan tre mil. Och även om värmen inte är i närheten av vad den har varit är den tillräcklig för att göra vandringen riktigt tung.

Ytterligare en halvmil senare är jag framme i Belorado. Google Maps får visa vägen till Hostel B, mitt boende för natten.

Hostel B, Belorado

Jag känner mig riktigt trött och sliten när jag kommer in på alberguet och ska checka in. Vill bara få min sängplats så att jag kan vila ut en stund.

Men mannen vid incheckningsdisken har ingen brådska. Han är djupt inne i ett samtal med en annan av alberguets gäster. Just när jag tror han är färdig hittar han ett annat samtalsämne. Efter tjugo minuter får jag nog av att stå och vänta och slår mig ner på en stol i köket.

Till sist blir det äntligen min tur. Även jag får ta del av denna långa incheckningsprocedur, men till sist får jag min säng i en sovsal uppe på vindsloftet. En enkelsäng med riktiga lakan.

Som jag har längtat efter riktiga lakan igen!

Dagens säng

Jag vilar en stund innan jag bestämmer mig för att se vad Belorado har att erbjuda.

När jag kommer ner till receptionen ser jag Lotte, en av mina caminovänner, sitta där. Hon som egentligen skulle ha vandrat vidare eftersom det först inte fanns lediga sängplatser i Belorado.

Belorado

Glada att se varandra igen ger vi oss ut på upptäcktsfärd i de smala gränderna.

Tittar på alla fantastiska väggmålningar som finns runt om i staden och besöker Iglesia de Santa Maria och får dagens tredje stämpel i pilgrimspasset innan vi hämtar upp Susan, en annan av våra vänner som också lyckats hitta en sängplats i Belorado.

Resten av eftermiddagen tillbringar vi på Pub Ajenjo, dricker öl och pratar om vad som hänt de senaste dagarna.

Ruinas de la Inglesia de San Nicholás

På kvällen äter vi en gemensam middag på alberguet.

Riktigt god mat, den bästa hittills. Fina samtal och många skratt. Och som pricken över i:et, ett riktigt fint tal av alberguets ägare som avslutar middagen med att bjuda alla pilgrimer på lokal snaps.

Ännu en fantastisk middag att lägga i camino-ryggsäcken.

Dagens fina middagssällskap!

Dagens vandring:

Längd: 29,5 km
Antal steg: 44702
Tid: 7,5 h