I dag har jag min första vilodag, det vill säga en kortare vandring på runt en mil. Så det får bli sovmorgon tänker jag. Det är åtminstone värt ett försök.

Det går så där. Jag vaknar tidigt, redan strax efter fem. Utanför min dörr hör jag hur alla pilgrimer packar ihop och ger sig iväg. Det stressar mig. Varför vet jag inte, för jag har ju ingen tid att passa. Jag kan gå när jag vill. Jag kan stanna tills alberguet kickar ut mig vid 11-tiden.

Eftersom frukost ingår i min bokning passar jag på att äta i lugn och ro. Försöker dra ut på tiden så länge som möjligt för det finns ingen mening med att hasta i väg när jag bara har ett par timmars vandring framför mig.

Jag säger hejdå till mina vänner och ser dem gå, de som varit min caminofamilj de senaste veckorna. Det känns jobbigare än jag trodde det skulle göra. Det känns riktigt vemodigt, som att något tar slut. Och det gör det ju också på ett sätt.

Trots att jag tar det riktigt lugnt är klockan ändå inte mer än åtta när jag som nästsista pilgrim lämnar alberguet. Ute har det hunnit ljusna.

Det är perfekt vandringsväder. Inte mer än 13-14 grader, härligt krispig luft och strålande sol. Bästa tänkbara förutsättningar för en riktigt lång vandringsdag utan att få värmeslag. Om jag nu hade haft en sådan lång dag framför mig vill säga.

Men i dag ska jag knappt gå någonting alls. Jag har bokat in en vilodag jag känner att jag inte behöver. Det är första gången jag ångrar att jag förbokat mina boenden.

Men kanske kroppen tackar mig nu när den får vila lite. Inte för att det känns som att den behöver någon vila. Inte en endaste krämpa har jag, inte ens ett litet skoskav.

Jag lämnar Hontanas och fortsätter vidare ut på en grusväg förbi skogsklädda kullar och blomsterprydda vägkanter.

Vi är bara ett litet gäng pilgrimer ute på leden denna morgon. Antingen startade de lika sent som jag eller så påbörjade de sin vandring tidigt i morse från någon av byarna innan Hontanas.

Jag ser inga bekanta ansikten bland de jag möter, men ett par vänliga Buen Camino från de pilgrimer som passerar räcker för mig i dag. Jag föredrar ändå att vandra ensam.

Kilometer efter kilometer försvinner snabbt under mina vandringsskor. Jag försöker dra ut på stegen. Vill inte att dagens vandring ska ta slut. Jag har ju precis börjat.

Jag stannar till vid Convento de San Antón. Stämplar mitt pilgrimspass och tittar på ruinerna av det som en gång på 1100-talet fungerade som ett sjukhus för pilgrimer.

Innan jag går vidare väljer jag ut ett lavendelhjärta och en salviasmudge från en liten korg och lägger en slant i donationslådan. De är alldeles lagom stora att ta med hem med tanke på att jag måste bära med mig dem ända till Santiago.

Convento de San Antón

Sen är det dags att lämna San Antón och vandra den sista kilometern till Castrojeriz där jag ska stanna för natten.

Klockan är bara 11 och det är ett par timmar kvar tills mitt albergue öppnar.

Jag passar på att besöka Iglesia de Santa María del Manzano i utkanten av byn. Det kostar visserligen en euro att gå in, men det är en riktigt fin kyrka och kyrkan innehåller även ett litet museum. Och jag får ännu en stämpel i mitt pilgrimspass.

Iglesia de Santa María del Manzano, Castrojeriz

Jag bestämmer mig för att vandra upp till Castillo de Castrojeriz, borgruinen som ligger uppe på kullen framför mig.

Att hitta vägen som leder upp till borgruinen visar sig inte vara så lätt. Till sist får jag ta Google Maps till hjälp. Trots det väljer jag nog inte den lättaste vägen upp.

Till sist är jag uppe vid borgruinen. Utsikten över Castrojeriz och omgivande landskap är fantastisk. Området ligger tomt och öde. Jag verkar vara den enda besökaren här uppe.

Jag gör ett besök inne i borgen, men går snart tillbaka. Det känns kusligt att vara helt själv i en omgivning som denna. Vem vet hur många gamla spöken som gömmer sig inne i borgens alla vrår och skrymslen.

Castillo de Castrojeriz

När jag kommer ner till byn igen stannar jag till vid fantastiska Espacio Interior. Ser att de bjuder på pilgrimsmeditation i kväll. Det får jag ju inte missa känner jag.

Sen är det äntligen dags att checka in på nattens boende, Albergue Orion.

Jag får en underbädd i en våningssäng av stål, mittenposition av tre sängar på rad. Med andra ord sämsta läget. Papperslakan och en alldeles för hög kudde. En madrass så nersjunken att det känns som jag ligger i en hängmatta.

Men väldigt trevliga rumskamrater från Nederländerna, USA, Norge och så min vän Daphna från Israel. Vi finner alla varandra direkt. Kommer överens om att alla som snarkar får sova i ett egen rum.

Albergue Orion

Dagens säng

Många bekanta ansikten dyker upp på alberguet under dagen. Gamla caminovänner från Irland, USA och Tyskland som jag inte trodde jag skulle få se igen. Det känns riktigt bra.

Snart har jag plockat ihop ett härligt gäng som vill hänga med på pilgrimsmeditation i kväll. Både gamla och nya bekantskaper.

Efter meditationen blir det gemensam pilgrimsmiddag på alberguet. Vi bjuds på bibimbap, tillagad av alberguets koreanska ägare.

Det blir ännu en härlig kväll med god mat, trevligt sällskap och många skratt. Det är motvilligt vi till sist reser på oss när borden dukas av.

Kvällens härliga middagssällskap

Vilken underbar dag det visade sig bli. En av de bästa hittills. Så många gamla caminovänner som nu kommit i kapp. Och så många nya vänner dagen har bjudit på. Så många skratt och fina samtal.

Nu känns det riktigt bra att jag valde en vilodag i dag. Annars hade jag ju missat allt härligt som dagen har bjudit på.

Kanske var det ändå meningen att jag skulle stanna här i Castrojeriz i kväll.

Dagens vandring:

Längd: 12 km
Antal steg: 23508
Tid: 4 h