Efter ännu en god natts sömn vaknar jag pigg och utvilad.

Ute har det redan börjat att regna. Jag kollar väderleksrapporten igen, men de mörka regnmolnen biter sig envist fast hela förmiddagen. Inte förrän i eftermiddag väntas solen komma fram, men då hoppas jag vara färdig med min vandring.

Vädret är inte mycket att göra åt. Jag regnsäkrar både mig och ryggsäcken så gott det går och ger mig sen ut i mörkret längs de regnvåta gatorna.

I dag vill jag bara komma fram så fort som möjligt. Är inte alls sugen på att ge mig ut bland fälten i detta ruskvädret. Dessutom längs caminons längsta sträcka utan någonstans att söka skydd från regnet.

Vad är oddsen för den kombinationen?

När jag närmar mig utkanten av staden träffar jag på Brendan, min kanadensiska caminovän. Vi slår följe, ett beslut jag inte kommer att ångra trots att jag i vanliga fall helst vandrar själv.

Vi lämnar staden och ger oss ut på den evighetslånga grusvägen ute bland fälten. Här blåser det full storm. Regnet piskar i ansiktet. Snart har regnet letat sig igenom varenda klädesplagg och mina vandringsskor är redan genomblöta.

Men det är bara att trampa på, kilometer efter kilometer.

Brendan och jag fördriver tiden med att berätta om våra liv och sjunga sånger för full hals. Aldrig har väl ”Singing in the rain” passat så bra som här. Vi är inte många pilgrimer på leden denna morgon. Kanske fyra-fem stycken. Jag förstår varför. Det här är verkligen ingen rolig vandring vädermässigt.

Men mitt vandringssällskap gör dagen till ett minne för livet.

Caldazilla de la Cueza

Drygt tre timmar och 16 kilometer senare är vi äntligen framme i Caldazilla de la Cueza.

Vi är dyngsura från topp till tå när vi kliver in på Albergue Camino Real för att värma upp oss och hitta något att äta. Det blir en värmande soppa och en empanada. Aldrig har väl mat smakat så gott som nu.

Vi är inte många som har trotsat vädret och vandrat över fälten i dag. Vi träffar på flera pilgrimer som istället tagit taxi hit.

Efterlängtad varm lunch

När vi till sist lämnar Caldazilla de la Cueza har det nästan slutat att regna. Men det är isande kallt. Kläderna är fortfarande blöta och skorna lär inte torka innan vi är framme med tanke på alla vattenpölar vi nu tvingas klafsa omkring i.

Men vi är nöjda över att det värsta av dagens vandring är över.

Jag är glad över att jag råkade på Brendan i morse. Han är verkligen min camino-ängel i dag. Utan hans sällskap hade vandringen blivit så mycket jobbigare. Och tråkigare.

När vi en dryg halvmil senare kommer fram till Ledigos – där jag ska stanna för natten – skiljs våra vägar åt. Brendan ska vandra vidare och jag ska checka in på Albergue La Morena.

I dag blir det sovsal igen. En underbädd med riktiga lakan och gardiner att dra för. Det känns riktigt lyxigt.

Ledigos

Albergue La Morena

Dagens säng

Jag hänger ut mina kläder på tork i solen som nu börjat titta fram. Men det är fortfarande kallt ute.

När de vanliga bestyren är avklarade går jag en runda i Ledigos.

Kyrkan är stängd för renoveringsarbete och så mycket annat finns inte att se så jag går tillbaka till alberguet igen.

På kvällen äter vi en gemensam pilgrimsmiddag. En riktigt god sådan med massor av grönsaker. Min kropp tackar, bugar och bockar. Grönsaker brukar annars verkligen vara en bristvara på pilgrimsmenyn.

Det blir ännu en fin kväll och många trevliga samtal med mina bordskamrater från USA och Irland, ett riktigt glatt och härligt gäng.

Den goda förrätten…

… och det trevliga sällskapet!

Dagens vandring:

Längd: 23,8 km
Antal steg: 33975
Tid: 5,5 h