I dag har jag bokat in en vilodag, det vill säga en kortare vandring på runt en mil. Det gör att jag har gott om tid att se mig om i León innan jag ger mig iväg.

Jag försöker mig på en sovmorgon, men det går så där. Vaknar lika tidigt som vanligt, men väntar med att packa ihop mina saker tills mina rumskamrater har lämnat rummet. Jag säger hejdå till min israeliska vän Daphna. Nu ses vi nog inte heller mer. Vi som har haft sällskap till och från sen vi träffades första gången i Sansol för drygt två veckor sedan.

Det känns riktigt trist. Jag är verkligen inte alls sugen på någon vilodag och ångrar att jag förbokat kvällens boende. Men avboka vill jag inte. Det finns en mening med allt tänker jag. Även detta.

Jag äter frukost nere i köket. Toast och sylt ingår i bokningen. Det får duga i dag.

Klockan 9.30 ger jag mig iväg. Nu vill jag inte vänta längre, vandringsabstinensen är för stor. Tanken är att jag ska se mig omkring i staden innan jag vandrar vidare, men när jag har gått ett varv känner jag mig färdig med León.

Staden är tom och öde och jag har sett vad jag vill se.

Jag slår följe med en amerikansk pilgrim ut ur staden. Det känns som vi är de enda kvar. Inte en enda annan pilgrim i sikte.

Efter ett tag släpper han iväg mig. Hans tempo är om möjligt ännu långsammare än mitt.

Museo de León, Plaza de San Marcos

Pilrimsstaty på Plaza de San Marcos

Det ser ut att bli uteslutande asfaltsvandring i dag. Genom staden och vidare ut i förorterna.

Industriområden av olika slag kantar leden, en omgivning som inte bjuder på särskilt intressanta vyer. Jag längtar helt plötsligt ut på landet igen. En dag i storstaden räcker tydligen för mig.

En bit längre fram får jag se en skylt som lovar både det ena och det andra till förbipasserande pilgrimer. Och det går ju inte att motstå.

Jag stannar förstås till. Pratar en stund med den trevlige mannen som har hand om stället. Passar på att plocka på mig lite frukt, en muslibar och vatten. Jag lägger en slant i donativolådan, tackar för mig och vandrar vidare genom industriområdet.

Det här blir nog dagens höjdpunkt tänker jag. För så mycket annat av intresse tycks inte omgivningen bjuda på.

Här erbjuds allt en pilgrim kan tänkas behöva!

När jag kommer fram till La Virgen del Camino delar leden på sig.

Eftersom jag ska vidare till Oncina de la Valdoncina svänger jag vänster in på den alternativa leden. En grusväg leder mig över fälten, men grönare än så här blir det inte. Jag är fortfarande kvar i en nära-stads miljö med storstadsbrus och trafikerade vägar.

Efter ett tag svänger jag in på en mindre landsväg. Det är fortfarande asfaltsvandring som gäller, men nu känns det som jag äntligen lämnar storstadens brus bakom mig och kommer ut på landet.

I Fresno del Camino stannar jag till på El Descanso de Fresno och äter lunch.

Det gäller att passa på när det finns annat än bocadillo att beställa. Jag slår mig ner i trädgården, mumsar i mig min lunch och småpratar med ett par amerikanska pilgrimer som också valt den alternativa leden.

Jag drar ut på tiden så länge som det känns rimligt, men snart är det dags att resa på mig och fortsätta vidare.

En dryg kilometer senare vandrar jag in i Oncina de la Valdoncina, en liten by med en kyrka och några hus. Inte mycket mer än så.

Jag håller nästan på att gå förbi mitt boende, Domus Oncinae. Inte förrän jag kollar min app Buen Camino ser jag att jag står framför hotellet.

Jag kan checka in med en gång. Ett lyxigt enkelrum med utsikt över den fina innergården. Jag öppnar direkt fönstret så jag kan höra fontänens porlande in till rummet.

Ett riktigt lyxigt boende ute på landet. Om än väldigt tomt på andra gäster.

Domus Oncinae, Oncina de la Valdoncina

Dagens rum

Jag bestämmer mig för att ta en liten siesta. Men först en dusch, en kall sådan eftersom den inte lyckas förse mig med varmvatten hur länge jag än försöker.

En timme senare vaknar jag till av att receptionisten öppnar min dörr. Hon har en ny gäst med sig. Hon stänger den snabbt när hon ser mig, utan någon ursäkt till svar. Ett udda beteende kan man ju tycka, med tanke på att det var hon som visade mig rummet och då rimligtvis borde veta att den nya gästen inte ska bo här.

Jag går en liten runda i byn. Kyrkan är stängd och något annat finns inte att se eller göra. Byn ligger öde, men jag hör röster inifrån alberguet bredvid. Så helt ensam i denna gudsförgätna by verkar jag inte vara.

Och det känns ju bra.

Iglesia de Oncina de la Valdoncina

Jag går tillbaka till mitt hotell, frågar mannen i receptionen om det erbjuds någon pilgrimsmiddag i kväll.

Och det gör det. Klockan 20.30 är jag välkommen ner till restaurangen, meddelar han. Varpå jag svarar att det var ju lite sent för en pilgrim som vanligtvis går till sängs klockan 21.

– Var kommer du ifrån, undrar han.
– Sverige, svarar jag.
– Är det din första dag här i Spanien, fortsätter han.
– Eh nej, jag är inne på min fjärde vecka, svarar jag.
– Och ändå har du inte lärt dig när vi äter här i Spanien, fnyser han.

Jag vet inte om det är ett försök att vara rolig eller bara dryg. Han erbjuder sig dock att värma en fryspizza till mig och jag finner det lika bra att tackar ja till erbjudandet. Det är innan jag får veta att pizzan kommer vara täckt av mögelost som jag avskyr och att den kostar 20 euro.

En vanlig trerätters pilgrimsmiddag brukar kosta runt 14 euro. Då ingår även vin.

Medan jag försöker tugga i mig mögelostpizzan pratar jag lite med en kvinna från Nya Zeeland som också hon är hänvisad till fryspizza.

Det verkar bara vara vi två och ett par tyska pilgrimer som ska övernatta här i kväll.

När fryspizzan är uppäten går jag tillbaka till mitt rum. Det får bli en lugn kväll på rummet. Kontrasterna mot gårdagen är stora. Men i morgon är det tillbaka till sovsal igen.

Nu har jag inga fler vilodagar. Det känns skönt. För jag känner inte att jag har eller har haft behov av några.

Hotellets fina innergård

Dagens vandring:

Längd: 13,5 km
Antal steg: 19338
Tid: 4,5 h