Strax efter klockan 7 vandrar jag iväg ut i mörkret. Nu med en fungerande pannlampa som fått nya batterier igen. Inte en endaste annan pilgrim i sikte när jag lämnar hotellet, men receptionisten är åtminstone vaken när jag kliver ut genom dörren.

Det här var inget roligt ställe, varken byn eller hotellet, så jag är glad över att komma iväg.

Nu är det en enslig vandring på en grusväg mitt ute i mörka ingenstans som ligger framför mig. Jag är inte helt bekväm, det är jag inte. Samtidigt är det en skön känsla att vara helt ensam i mörkret.

Efter ett tag ser jag ett ljus bakom mig. En ensam pilgrim passerar förbi. Att han ska vara den enda pilgrimen jag möter på hela dagen är inget jag vet då.

Snart börjar solen stiga upp över horisonten bakom mig. En alldeles fantastisk soluppgång uppenbarar sig. Det här måste vara en av de vackraste soluppgångar jag någonsin sett, om inte den vackraste.

Hela himlen färgas orange och bäddar in omgivningen i ett gyllene sken.

I över två timmar vandrar jag längs en slingrande grusväg i det gyllene ljuset, omgiven av ett landskap med små mjuka böljande kullar.

Det är en underbar morgon. Utan tvekan den mest fantastiska så här långt. Så kanske är det svaret på varför jag skulle stanna i Oncina de la Valdoncina igår.

Annars hade jag ju missat den här fantastiska upplevelsen.

Grusvägen leder mig vidare till Chozas de Abajo.

Frukost och lite sällskap av andra pilgrimer skulle sitta fint tänker jag och följer efter de gula pilarna som verkar leda till en bar. Men baren är stängd, inte en människa syns till och de gula pilarna visar sig inte tillhöra huvudleden.

Det är bara att ta fram Buen Camino och navigera sig tillbaka till leden igen.

Chozas de Abajo

Jag fortsätter ut på en stig brevid landsvägen. En stig helt tom på pilgrimer. En väg helt tom på trafik.

En dryg halvmil vandrar jag på denna väg rakt fram, omgiven av nyskördade fält. Det känns nästan som jag är tillbaka på mesetan.

När jag ser hustaken i Villar de Mazarife dyka upp i fjärran stannar jag till vid en liten park med en liten sjö, slår mig ner på en bänk och äter en banan. Den får utgöra frukost i dag, men jag fyller gärna på med annat när jag kommer fram till Villar de Mazarife.

När jag kommer fram till Villar de Mazarife ligger byn öde. Jag passerar förbi ett albergue, men inte en pilgrim syns till. Kanske har de redan hunnit lämnat byn. Kanske var det inga pilgrimer här i natt.

Det verkar inte vara många som valt att vandra den alternativa leden.

Även byns invånare verkar sova. Inte en människa syns till på gatorna. Men klockan är inte mer än 9 och äter man sena kvällar som spanjorerna gör så sover man säkert på lite längre på mornarna.

Villar de Mazarife

Jag fortsätter genom byn och ut på ännu en stig bredvid en landsväg. Fortfarande inte en pilgrim i sikte.

Passerar 30-milastenen. Bara 30 mil kvar till Santiago de Compostela. Det känns ofattbart att jag redan vandrat så här långt.

En bredare grusväg tar vid. Det börjar bli riktigt varmt. Den olidliga värmen har definitivt gjort comeback den här veckan. Jag som precis har glömt bort hur jobbigt det är att vandra i stekande sol.

Bara 30 mil kvar till Santiago!

När jag en mil senare kommer fram till Villavante, utan att ha stött på en enda människa längs vägen, hittar jag äntligen ett öppet albergue som erbjuder mat.

Eller mat och mat. Ett äpple och en croissant får utgöra lunch denna ödsliga dag. Jag tuggar i mig croissanten, men tar äpplet i handen och ger mig iväg. Att sitta på en kafé utan andra människor känns bara dystert.

Villavante

Efter ett tag blir värmen övermäktig. Dags att plocka fram paraplyet igen. Det skänker åtminstone lite skugga, även om värmen består.

Strax innan Hospital de Órbigo går den alternativa leden ihop med huvudleden. Det borde ju innebära fler pilgrimer längs leden tänker jag. Men icke. En ensam pilgrim som kommer från huvudleden är allt jag ser i människoväg.

Jag passerar över Puente del Passo Honroso – caminons längsta bro – och kommer in i Hospital de Órbigo, dagens slutmål.

Puente del Passo Honroso

Hospital de Órbigo

Jag hittar snart mitt albergue, Casa de los Hidalgos, längs gatan. Trots att klockan bara är strax efter 13 kan jag checka in med en gång.

Jag väljer en underbädd vid fönstret. Papperslakan och gardiner att dra för om jag vill vara ifred. Men än så länge finns det inget sådant behov. Jag verkar nämligen vara helt ensam även här.

Albergue Casa de los Hildagos, Hospital de Órbigo

Dagens sängplats

Jag slänger in en maskin tvätt och tar en dusch. När tvätten sen är upphängd ute i trädgården går jag en runda i staden.

Allt är fortfarande stängt, men det finns åtminstone ett supermercado som öppnar klockan 16.30. Så i kväll blir det sallad i det fina köket. För någon pilgrimsmiddag verkar inte erbjudas här.

Ett par andra pilgrimer checkar in. Visserligen i en annan sovsal, men det känns skönt att inte vara helt ensam här. Jag som hade räknat med många pilgrimer här i kväll eftersom Hospital de Órbigo är ett av de vanligare etappstoppen längs caminon.

Jag undrar vart alla pilgrimer tagit vägen? Det har verkligen varit en ensam och ödslig dag. Om än väldigt fin.

Alberguets vackra trädgård

På kvällen går jag och handlar grönsaker, oliver och tonfisk. Lånar köket och gör mig en smaskig sallad som jag får sitta ensam och äta vid ett av borden.

Precis innan jag ska gå och lägga mig checkar en japansk tjej in i min sovsal. Det känns skönt att inte behöva sova helt ensam.

Dagens vandring:

Längd: 25,4 km
Antal steg: 37129
Tid: 6 h