Jag sover riktigt gott. En fördel med att det knappt är några pilgrimer på nattens albergue är att det inte är någon som snarkar och att jag kan prassla hur mycket jag vill med mina packpåsar på morgonen när jag ska packa ihop mina saker. Framför allt eftersom sovsalens enda rumskamrat redan har lämnat rummet.

Klockan är över 7 när jag kliver ut genom dörren och ger mig iväg längs Hospital de Órbigos gator.

I dag är vi ett tiotal pilgrimer som vandrar ut på grusvägen som leder till Villares de Órbigo, två kilometer längre bort. Det är skönt att se andra pilgrimer igen. Gårdagens vandring var i ensligaste laget.

En skylt på trottoarkanten leder in mig till Casa Sindo där jag får dagens första stämpel i mitt pilgrimspass. Och tre mariekex med mig som färdkost av den vänliga föreståndaren.

Jag gillar verkligen när knasiga ställen som detta dyker upp längs caminon.

Casa del Sindo

Jag lämnar sen Villares de Órbigo och tar mig an dagens första uppförsbacke.

Bakom mig håller solen på att gå upp. En orange himmel på ena sidan och rosa fluffiga moln på den andra.

En soluppgång blir inte vackrare än så här.

En grusväg leder mig till Santibáñez de Valdeiglesias och vidare ut på landet.

Jag passerar gårdar, kor och hagar innan jag kommer fram till Cruz y escultura del peregrino, en liten rastplats med ett kors och en massa mer eller mindre konstiga figurer.

Jag stannar här en stund innan jag fortsätter min vandring längs den slingrande grusvägen. I dag bär det både uppför och nerför, men det är inga branta backar. Och det är skönt med lite variation.

Santibáñez de Valdeiglesias

Cruz y escultura del peregrino

Ett par kilometer senare kommer jag fram till La Casa de los Dioses.

Här finns ett stort bord uppdukat med godsaker, bara för pilgrimer att ta för sig. Jag tar ett päron och en bit hembakad kaka, lägger en slant i donativolådan och slår mig ner på en filt för att fika.

Jag passar på att få ännu en stämpel i mitt pilgrimspass innan jag fortsätter min vandring.

La Casa de los Dioses

Det är en varierad vandring förbi fält och tallskogar fram till Crucero de Santo Toribio – ett stort stenkors strax innan nedstigningen till San Justo de la Vega.

San Justo de la Vega

Jag passerar genom San Justo de la Vega och fortsätter sen längs grusvägen in till Astorga.

Astorga

En riktigt brant backe leder mig upp till stadens centrala delar.

Astorga är känt för sin chokladtillverkning. Här har det producerats choklad i århundraden och fortfarande säljs det choklad i var och varannan affär.

Så en chokladfika måste jag förstås ta mig tid till nu när jag är här. Jag väljer anrika La Cepedana för mitt besök. Beställer en fralla och en Palmera de Chocolate och slår mig ner vid ett bord för att njuta av härligheten.

Det får duga som lunch i dag.

La Cepedana

Dagens lunch – en Palmera de Chocolate

Jag gör ett besök i pilgrimsshopen, men hittar inget jag behöver. Stannar även till vid Catedral de Santa María de Astorga, men är inte sugen på att betala inträde för att besöka katedralen på insidan.

Nästa katedralbesök får bli när jag kommer fram till Santiago.

Men ett besök inne i Iglesia de San Pedro de Rectivía tar jag mig tid till. Och dagens tredje stämpel hamnar i pilgrimspasset.

Ayuntamiento de Astorga

Catedral de Santa María de Astorga

Iglesia de San Pedro de Rectivía

Jag lämnar Astorga.

Nu blir det asfaltsvandring nästan hela vägen till Murias de Rechivaldo, en halvmil längre bort.

Jag är snart framme vid dagens boende, Hostería Casa Flor.

När jag ska checka in vet ägaren direkt vem jag är. Det ger mig en föraning om att vi kanske inte blir så många pilgrimer här i natt. Jag beställer pilgrimsmiddag till i kväll och håller tummarna för att jag inte kommer att få äta ensam.

I dag blir det enkelrum igen. Ett färgglatt rum med egen balkong.

Hostería Casa Flor, Murias de Rechivaldo

Dagens rum

Jag bestämmer mig för att gå en liten promenad.

När jag är på väg ut springer ägaren efter mig och undrar vart jag ska och om han kan hjälpa mig med något. Kanske är han rädd att jag inte ska komma tillbaka. Att hans enda gäst ska försvinna.

Det blir ingen lång promenad. Murias de Rechivaldo är ingen stor by. En kyrka, några hus och en bar, sen har jag sett vad som finns att se.

Jag går tillbaka till alberguet igen.

Murias de Rechivaldo

Mina farhågor om att jag får äta middag ensam besannas. Nästan i alla fall. Två koreanska pilgrimer sitter redan vid bordet när jag kommer ner. Vi byter några ord, men sen tar deras engelska slut och de fortsätter istället att prata med varandra. Jag försöker igen med en fransk kvinna som kommer in för att ta en öl. Hon är på husjakt i trakten och är bara här på ett kort besök. När hon druckit upp sin öl försvinner även hon iväg.

Så till sist är det bara jag kvar. Men maten är god, vinet är gott och det är ett riktigt trevligt ställe, om än lite ödsligt.

När jag har ätit upp tackar jag för mig och beger mig upp till mitt rum.

Nu vet jag att det åtminstone finns två andra pilgrimer någonstans i krokarna. Det känns bra tycker jag.

Dagens vandring:

Längd: 22,5 km
Antal steg: 34235
Tid: 6,5 h