Känslan av att vara helt själv uppe på vindsloftet gör att sömnen inte blir den bästa. Även om jag vet att det ska finnas två koreanska pilgrimer någonstans i krokarna. Så när klockan är 7 är jag redo att smyga ut i mörkret och påbörja dagens vandring.

Min förvåning är stor när jag stöter på två andra pilgrimer på väg ut. Då var jag inte så ensam trots allt.

På grusvägen ute på landet möter jag ännu fler pilgrimer. Det känns skönt att inte vandra helt själv i mörkret, framför allt eftersom jag inte har någon aning om hur omgivningen ser ut.

Det är en riktigt kall morgon. Både jacka, mössa och vantar är på.

Jag passerar genom Santa Catalina de Somoza och fortsätter vidare längs en grusväg bredvid landsvägen. I dag är det fler pilgrimer ute på leden än jag numera är van vid. Det känns riktigt bra, de senaste dagarnas vandring har varit i ensligaste laget. Även om jag gärna vandrar själv.

Santa Catalina de Somoza

När solen börjar kika fram tar jag av mig vantarna. Det borde jag inte ha gjort. Luften är fortfarande kylig och när jag kommer fram till El Ganso är händerna så kalla att jag inte kan böja på fingarna.

Jag slår mig ner på Albergue y Bar La Baracca för att tina upp och äta frukost.

Det får bli en bocadillo. Den segaste och mest svårtuggade jag någonsin ätit. Jag är den enda som äter här, men det är hela tiden en strid ström av pilgrimer som kikar in för att låna toaletten.

Så snart jag har fått tillbaka känseln i mina händer packar jag ner den halvätna bocadillon och fortsätter min vandring.

Ett kors längs vägen

Iglesia de Santiago, El Ganso

Jag fortsätter längs grusvägen. Landsväg på ena sidan och en härlig tallskog på den andra.

Efter ett tag bär det uppför. Samtidigt börjar solen värma på ganska ordentligt. Det är ingen bra kombination, framförallt när det inte finns så mycket som skänker skugga längs leden.

Sju kilometer senare är jag framme i Rabanal del Camino.

Här går jag rakt på ett supermercado så jag passar på att köpa vatten och en Aquarius. Jag slår mig sen ner på camping Green Garden mittemot och äter upp resterna av min bocadillo.

Det är ett riktigt härligt ställe så jag har ingen brådska härifrån.

Stressen jag kände de första veckorna är som bortblåst. Nu får vandringen ta den tid den tar. Kanske beror det på att det inte varit lika många pilgrimer på leden som tidigare. Tsunamin har verkligen dragit vidare.

Eller så har nästan fyra veckors vandring helt enkelt gjort mig lugnare.

Camping Green Garden

Till sist känner jag mig färdig att vandra vidare.

När jag passerar Monasterio de San Salvador del Monte Irago bestämmer jag mig för att göra ett besök och se om jag kan få en stämpel i mitt pilgrimspass. Kyrkan är öppen, men stämpeln utlovas i klosteraffären och där är det låst.

En man utanför frågar om jag vill ha en stämpel och låser upp dörren åt mig och ett par amerikanska pilgrimer. När jag fått min stämpel dröjer jag mig kvar. Ett halsband fångar mitt intresse. Visserligen är jag ute efter ett halsband med pilgrimssnäckan, något liknande det jag missade i smedjan utanför Irache, men jag har svårt att slita blicken från det här.

Så för tio euro blir halsbandet mitt. Ett halsband vars hänge är tillverkat av benediktmunkarna.

Ett halsband jag letat efter utan att veta om det.

Rabanal del Camino

Monasterio de San Salvador del Monte Irago

Jag fortsätter längs grusvägen, nu omgiven av träd och buskar. Trots det är det svårt att hitta skugga.

Det bär nu ordentligt uppför. Dagens vandring ska ta mig över 600 höjdmeter upp till Foncebadón och den mesta uppförsvandringen verkar ligga de sista kilometerna.

Inte heller blir det lättare av att leden nu är riktigt stenig.

Jag stannar till under ett träd. Tränger ihop mig med ett par amerikanska pilgrimer på den lilla plätt skugga som trädet ger.

Vi är överens om att utsikten är väl värd ansträngningen. Skog och bergstoppar så långt ögat kan se.

Snart är jag framme i Foncebadón och kan checka in på dagens boende, El Trasgue de Foncebadón.

I dag väntar ännu ett enkelrum, det finaste under hela caminon.

Rummet ligger ovanför ställets bar vilket innebär att jag hör alla ljud från baren när jag öppnar fönstret. Så fönstret får definitivt stå öppet hela natten. Jag känner mig svältfödd på liv och rörelse efter de senaste dagarnas ödsliga albergues.

Ju mer liv desto bättre.

El Trasgue de Foncebadón

Dagens rum

Här finns också en affär så jag passar på att handla saker jag behöver och även en del onyttigheter som får utgöra kvällsmat denna dag.

Jag går sen en promenad för att titta på omgivningarna.

Foncebadón är ingen by. Här finns bara ett par hus som utgör övernattningsställen för pilgrimer. Och faktiskt något så ovanligt som en pizzeria. Men jag hoppar över pizzan, i stället nöjer jag mig med lite frukt, en påse oliver och onyttigheterna jag inhandlat i affären.

Resten av kvällen tillbringar jag i mitt fina rum. Förbereder stenen inför morgondagens vandring upp till Cruz de Ferro och lyssnar på sorlet från baren nedanför.

Det är en alldeles underbar kväll! Den bästa på länge.

Foncebadón

Dagens vandring:

Längd: 21,5 km
Antal steg: 31516
Tid: 6,5 h