Det tar en stund innan jag packat ihop mig och är redo att lämna mitt fina rum.

Klockan är strax efter 7 när jag kliver ut genom dörren, ut i mörkret. Det är dags att vandra de två kilometerna upp till Cruz de Ferro, en av de mest betydelsefulla platserna längs Camino de Santiago.

Ute är det riktigt mörkt, här finns inga gatulampor som lyser upp omgivningen. Men fullmånen lyser min väg upp i bergen. Vi är ett tiotal pilgrimer som vandrar längs den steniga stigen i månskenet. Alla är lika tysta och i sina egna tankar.

Det är en speciell morgon. Det känns på stämningen.

Vid Cruz de Ferro lämnar man den sten man burit med sig under vandringen och som symboliserar det i livet man vill släppa taget om.

Jag stannar en stund vid korset. Inväntar soluppgången innan jag känner mig redo att lägga ner min sten. Känslan av att vara här i gryningen – mitt mellan fullmåne och soluppgång – går inte att beskriva. Det är en alldeles speciell energi och stämning som omsluter platsen. En stundens allvar hos alla som stannar till för att lägga ner sin sten.

Till sist är jag redo. Jag släpper taget om det som inte längre har någon plats i mitt liv. Den vita stenen från meditationshinken i St. Jean Pied de Port får sin plats bredvid en hel hög med andra stenar.

Cruz de Ferro

En timme senare har det blivit ljust och jag fortsätter min vandring längs en stig omgiven av träd och buskar.

Ett par kilometer senare stannar jag till vid en foodtruck utanför Manjarin.

Köper en empanada, stämplar mitt pilgrimspass och slår mig sen ner på en bänk med utsikt över bergen. Här möter jag bekanta ansikten för första gången på länge. Caminovänner jag inte sett på flera veckor.

Jag som trodde att alla hade vandrat före mig.

Foodtruck utanför Manjarin

Jag är omgiven av skog och berg. Det är fortfarande svalt och skönt, men i takt med att solen stiger på himlen packas jacka, buff och mössa ner i ryggsäcken igen.

I dag vandrar jag utan stavar för första gången. Min ena axel behöver vila från stavarnas monotona rörelse. Det känns riktigt skönt, förutom att stavarna bidrar med ytterligare vikt till min redan ganska tunga ryggsäck. Men benen känns lätta och jag håller ett raskare tempo än vanligt.

Det här är en riktigt härlig morgon i en underbar omgivning.

Det bär hela tiden uppåt, men det är lätt vandring på breda, om än väldigt steniga, stigar.

Det är underbart att vara uppe i bergen igen. I dag är vi också fler pilgrimer på leden. Var alla helt plötsligt kommer ifrån är en gåta, men det är trevligt med sällskap igen.

Sju kilometer senare bär det nerför mot El Acebo de San Miguel. En riktigt brant nerförsbacke som mina knän inte blir så förtjusta i.

El Acebo de San Miguel

Jag passerar genom byn och svänger sen åter upp i bergen.

Fyra kilometerna senare är jag framme i nästa by, Riego de Ambrós.

Här stannar jag till för ett besök i Ermita San Sebastian och får en stämpel i mitt pilgrimspass innan jag fortsätter vidare ut bland buskar och fält.

Riego de Ambrós

Ermita San Sebastian, Riego de Ambrós

Efter ett par kilometer börjar ännu en nedstigning på riktigt branta, steniga stigar.

Jag låter stavarna hänga kvar på ryggsäcken. Kanske borde jag plockat fram dem för det här är ingen vandring mina knän eller fötter gillar. Det här är också första gången jag önskar att jag haft vandringskängor i stället för lätta trailskor.

Men jag tar det lugnt och försiktigt. Steg för steg. Lättnaden är stor när jag till sist kommer ner till Molinaseca och kan trampa asfalt igen.

Nedstigning mot Molinaseca

Egentligen har jag planerat att stanna till i Molinaseca, äta lunch och ta en paus. Men nedstigningen från berget har tagit längre tid än jag räknat med och än har jag ytterligare sju kilometer kvar av dagens vandring.

Molinaseca

Innan jag lämnar staden svänger jag av leden för att ta mig en titt på El Buda de Molinaseca, en skulptur av barmhärtighetens gudinna Kannon som den japanska skulptören Fumiaki Ogita år 2014 karvade ut i ett levande träd.

Denna trädskulptur symboliserar förbindelsen mellan den japanska pilgrimsleden Kumano Kodo och Camino de Santiago, de enda världsarvslistade pilgrimslederna i världen.

El Buda de Molinaseca

Sen är det asfaltsvandring som gäller. I en uppförsbacke vid vägkanten.

Ett par kilometer senare ser jag Ponferrada framför mig. Det har nu hunnit bli riktigt varmt ute. Både vatten och krafter börjar sina. Men ännu varmare temperaturer lovas senare under eftermiddagen så det är bara att trampa på.

Längs vägen finns inte många chanser till skugga.

När jag kommer fram till Campo tror jag först att jag är framme. Bara för att inse att det är ytterligare ett par kilometer kvar till Ponferreda.

Campo

Värmen håller långsamt på att suga musten ur mig och mitt vatten har precis tagit slut.

När jag går förbi något som liknar en bar svänger jag in för att köpa något att dricka. Men de har varken läsk eller vatten. Och alkohol är jag inte speciellt sugen på. Det får bli en glass så jag orkar fortsätta.

För nu är det riktigt jobbigt.

Klockan är över 14 när jag checkar in på mitt boende, Albergue Guiana.

Här blir jag blir tilldelad en säng i ett 7-bäddsrum för kvinnor. En överbädd i den mittersta våningssängen av tre. Med papperslakan och en alldeles för lång kudde. En riktigt hög våningssäng utan någon stege. I stället förväntas man ta sig upp via en liten metallstång. Inget för trötta, stela pilgrimer med andra ord.

Men på något sätt lyckas jag ta mig upp.

Albergue Guiana, Ponferrada

Dagens säng

En våningssängsstege för akrobater – inte trötta pilgrimer

Det är varmt och kvavt på rummet. Jag öppnar ett fönster för att släppa in lite luft.

Mina rumskamrater säger inte så mycket, var och en verkar vilja sköta sitt. Så efter en dusch ger jag mig ut i värmen igen. Det är dags att se vad Ponferrada har att erbjuda. Och att leta efter ett supermercado så jag kan få mig något att äta.

Ponferrada

Jag funderar ett tag på om det är värt att betala inträde för att besöka insidan av Castillo de los Templarios, men kommer snart fram till att det inte är det. Det är fortfarande alldeles för varmt ute och jag börjar bli hungrig.

Jag promenerar genom de historiska delarna av Ponferrada, men får ingen känsla alls för staden. Vad det är blir jag inte riktigt klok på. Kanske är det värmen, kanske är jag för trött för att orka ta in fler spanska städer. Men någon större kärlek blir det inte mellan mig och Ponferrada.

Jag hittar i alla fall ett supermercado och fyller snabbt varukorgen med frukt, grönsaker, yoghurt och tonfisk. Alberguet erbjuder ingen gemensam pilgrimsmiddag, men väl ett kök och en stor matsal så det får bli en stor sallad till kvällsmat. Det gäller att passa på när grönsaker finns tillgängliga.

Men jag måste erkänna att jag saknar de gemensamma pilgrimsmiddagarna.

Castillo de los Templarios

Ponferrada

Sen känner jag mig nöjd, mätt och belåten. En mer eller mindre akrobatisk uppstigning till min överbädd, sen är det dags att sova. I ett obehagligt varmt och kvavt rum. Någon av rumskamraterna har av någon oklar anledning valt att stänga fönstret jag öppnade.

Jag låter det var så. I en sovsal får man ge och ta.

Mums!

Dagens vandring:

Längd: 28 km
Antal steg: 41564
Tid: 7,5 h