Ända sedan jag för några år sedan hörde talas om den skotska långleden West Highland Way har jag drömt om att en gång få vandra denna drygt 15 mil långa led genom de skotska högländerna.

Jag har besökt högländerna tidigare, men merparten av landskapet flimrade då förbi ett bussfönster på väg till Loch Ness. Redan då för sju år sedan visste jag att jag en dag skulle komma tillbaka för att vandra genom det vackra landskapet.

Och nu är det äntligen dags!

West Highland Way är Skottlands mest kända vandringsled och går mellan Milngavie i söder till Fort William i norr.

Vi har blivit förvarnade. En vandring längs West Highland Way i maj innebär möte med de beryktade the midges (knotten). Dessa blodsugande kryp som är så små att de utan problem tar sig genom både myggnät och kläder. Och inte bara det, även regn och gråväder är att räkna med denna årstid. Det är ju ändå de skotska högländerna vi pratar om.

Vi bokar in den första veckan i maj. Kanske har vi en chans att undkomma knotten. Vi håller tummarna för att de ännu inte hunnit vakna till liv.

Flyget landar i Edinburgh och en förbokad taxi tar oss till Strathblane, en knapp mil utanför Milngavie där leden startar. Här har vi bokat in oss en natt på fina Kirkhouse Inn.

Kirkhouse Inn, Strathblane

När första vandringsdagen gryr vaknar vi tidigt, packar ihop oss och står sen redo vid busshållplatsen för vidare färd till Milngavie. Klockan är inte mer än sju. Vi hinner inte vänta länge innan en man kommer fram och frågar om vi vill ha skjuts in till stationen. Och det tackar vi förstås inte nej till.

Tio minuter senare är vi avlämnade vid tågstationen och vårt äventyr kan börja.

West Highland Way börjar vid ett stenmonument på ett litet torg inne i byns centrum.

När vi kommer fram är vi alldeles ensamma. Fördelen med att starta tidigt, man slipper trängas med alla andra vandrare. För att det här är en mycket populär led har vi förstått.

Här börjar West Highland Way

Vi lämnar centrum och ger oss in i Mugdock Country Park, en grön oas med en porlande bäck alldeles bredvid leden.

Solen strålar från en klarblå himmel. Snart kryper termometern över 20 grader strecket och vi får stanna och packa ner tjocktröjorna i ryggsäckarna.

Vi kunde verkligen inte fått en bättre start på vår vandring.

Ryggsäckarna är visserligen fullpackade av bra att ha grejor, men vi fuskar ändå lite denna långvandring. En resväska med extrakläder kommer varje dag att transporteras mellan våra boenden. En tjänst vi köper via AMS för en knapp tusenlapp.

Vi vandrar genom ett landskap som är grönare än grönast. Marken är täckt av blåklockor och den nyutslagna gula ginsten lyser upp omgivningarna. Vid vägkanten blommar både rhododendron och azaleor och i skogen har precis träden slagit ut i ljusgröna nyanser.

Vi kunde inte valt en bättre tidpunkt att vandra West Highland Way.

Efter ett par kilometer kommer vi fram till Carbeth med sina traditionella, hundra år gamla, jaktstugor.

Därefter följer en kort asfaltsvandring innan vi svänger in mot det öppna landskapet. Gul ginst så långt ögat kan se och mjuka böljande berg i bakgrunden.

Det får förstås bli en fikapaus. Så att vi i lugn och ro kan njuta av utsikten.

Vi fortsätter sen vidare över landskapet. Snart ser vi Glengoyne Distillery i fjärran.

Här svänger vi av leden. För det är klart att vi måste göra ett besök på whiskydestilleriet nu när vi är här.

Någon rundvandring inne på destilleriet blir det inte för vår del, men väl inhandling av två små whiskyflaskor och ett litet glas. Så att vi kan göra vår egen provsmakning.

Vi slår oss ner vid ett litet vattenfall bredvid destilleriet och provsmakar de dyra dropparna.

En riktigt god whisky blir omdömet. Och då är jag i vanliga fall inte särskilt förtjust i whisky. Kanske är det den härliga skotska omgivningen som gör det. De ulliga gulliga lammen i hagarna. Eller doften av whisky som vilar över området.

Glengoyne Distillery, Dumgoyne

Vi vänder tillbaka till leden igen. En led som nu hunnit bli full av andra vandrare. Men här finns gott om plats för alla och stämningen är glad och trevlig.

Det blir ett kort stopp vid Beech Tree, men efter ett titt på menyn bestämmer vi oss för att vänta med lunchen tills vi kommer fram till Turnip the Beet, ett matställe vi har hört ska vara nästintill ett måste att stanna till vid.

Vi håller inte med. Falafeln är både dyr, torr och smaklös. Lika iskall som brödet den serveras i. Nej, det här är helt klart ett överreklamerat ställe.

Vi vandrar sen vidare. Grusstigar varvas med landsväg. Öppna fält varvas med hagar.

Snart passerar vi Gartness Bridge och trots att det nu blivit riktigt varmt motstår vi impulsen att köpa en glass i den lilla ”honesty shopen” längs vägkanten.

Gartness Bridge

Ett par kilometer senare är vi framme i Drymen, dagens slutmål.

Här uppstår en viss förvirring hos oss. Ska vi svänga in mot centrum eller fortsätta längs leden för att hitta vårt hotell?

En inte helt enkel uppgift när man inte har fungerande wifi och Google Maps därför inte kan leverera.

Till sist bestämmer vi oss för att vandra in mot centrum.

En kilometer senare står vi framför The Winnock Hotel där vi bokat in oss i ett dubbelrum med eget badrum. Ett riktigt lyxboende mitt i centrala Drymen.

The Winnock Hotel

Vi handlar lite gott i affären tvärsöver gatan och hänger sen i vårt fina rum resten av kvällen.

Första vandringsdagen är avklarad. En riktigt härlig och innehållsrik dag. Vi kunde inte vara mer nöjda med vår inledning på West Highland Way. Strålande solsken hela dagen och inte ett endaste knott i sikte.

Dagens vandring:

Längd: 22,5 km
Antal steg: 31316
Tid: 7 h