Jag vaknar tidigt även denna morgon.

Strax efter klockan fem packar jag ihop mina saker och smiter ner till köket för att göra mig en kopp kaffe. Jag vill inte störa mina rumskamrater som ännu sover djupt, men det blir ändå ett par varv på rummet på jakt efter ett par glasögon som kommit på villovägar.

Efter ett tag vaknar allt fler och det blir både frukost och fina samtal med vandrare från Schweiz och Färöarna i köket innan vi ger oss iväg.

Klockan är inte mer än sju och vi är alldeles ensamma på leden.

Trots att det är molnigt är det fortfarande ganska varmt ute.

Det tar inte lång tid innan fleecen packas ner i ryggsäcken. Att vandra i t-shirt går alldeles utmärkt, framför allt efter några uppförsbackar.

Efter två kilometer delar sig leden och vi står nu inför valet att antingen vandra den nedre leden längs sjön eller den övre leden uppe i skogen.

Båda sägs vara lika vackra, men vi har läst att den övre leden bjuder på många vattenfall och det avgör saken. Vi svänger av mot den övre leden.

Vi passerar visserligen många vattenfall, men det är inte mycket vatten i dem. Kanske har det varit en regnfattig vår eller så är det inte mer än så här. Men oavsett så är det en underbar vandring genom tallskog och mossa.

Frisk och klar luft. Fåglar som sjunger. Vattenfall som trots sin vattenbrist porlar så härligt. En underbar morgon helt enkelt.

Efter några kilometer går lederna ihop igen och vi fortsätter nu längs Loch Lomond.

Nu är vi fler vandrare på leden igen, men än så länge är det ingen större mängd. Inte som under gårdagens vandring. Vi är mest några sällskap som går om varandra.

När vi vandrat en mil kommer vi fram till Inversnaid Hotel.

Här slår vi oss ner vid ett picknickbord för en fika. Passarar även på att fylla upp våra vattenflaskor på hotellet innan vi fortsätter vidare längs sjön.

Sträckan som ligger framför oss sägs vara West Highland Ways tuffaste del med stenblock, lera och rötter.

Och visst är det en utmanande vandring, men vi har ändå förväntat oss mycket värre än det här.

Men vandringen över stenarna och rötterna går långsamt. Det gäller att se var man sätter fötterna så man inte snubblar till. Jag är verkligen glad att jag valde kängorna idag.

När vi kommer ner till sjön igen tar vi en äppelpaus och njuter av utsikten.

Sen blir det lättare vandring. Mindre stenar och rötter, men det bär fortfarande mer uppför än nerför. Känns det i alla fall som. Kanske är det vi som håller på att bli trötta.

Vi lämnar Loch Lomond och en brant uppförsbacke tar oss ut över öppna landskap, förbi små skogar och vattendrag.

Snart är vi framme vid Inverarnan, dagens slutmål.

Vi passerar genom Beinglas Campsite och lämnar sen leden för att vandra vidare till Drovers Inn, vårt boende för natten.

Drovers Inn, Inverarnan

Drovers Inn grundades år 1705 och sägs vara en av Skottlands mest hemsökta platser.

Från början var stället en viloplats för boskapsdrivare, men kom senare att bli ett hotell. Många besökare har passerat genom hotellets över trehundraåriga historia, men enligt berättelserna kom inte alla fram på ett säkert sätt.

Framför allt ett av rummen sägs vara mer hemsökt än andra, så lättnaden är stor när vi blir inkvarterade i rum 8 och inte i rum 6 – The haunted room.

Drovers Inn är ett hotell med betydligt ruggigare utsida än insida, även om ett gäng uppstoppade djur möter oss redan i receptionen.

Och att heltäckningsmattor täcker alla golv, inklusive i badrummet.

Dagens rum

Utsikt från vårt fönster

På kvällen äter vi middag och tar en öl på hotellets pub, i en miljö som inte ser ut att ha förändrats de senaste trehundra åren.

En värdig avslutning på dagen. Sen är det bara att sova gott och hoppas att inga spöken kommer och förstör nattsömnen.

Dagens vandring

Längd: 22,5 km
Antal steg: 36216
Tid: 8,5 h