Trots en veckas vandring längs West Highland Way känner vi oss tydligen inte riktigt färdiga med kroppsliga ansträngningar.

För en knapp halvmil från vår bas i Fort William ståtar Ben Nevis – Storbritanniens högsta berg. Och det vore ju dumt att inte passa på. Nu när vi ändå är här. Och nu när dessutom väderleksrapporten lovar sol och goda möjligheter att faktiskt se något uppe på toppen, något som tydligen inte tillhör vanligheterna.

Så sagt och snart gjort, vi bestämmer oss för att lägga ännu en toppbestigning av ett lands högsta berg till vår blygsamma samling (där endast Sverige och Norge ingår).

Vi inleder vår toppbestigning med stil, dvs vi hoppar över den planerade taxifärden och går i stället bort till Ben Nevis Visitor Center där leden börjar.

En liten promenad på tre och en halv kilometer.

Det visar sig vara ett bra beslut för när vi kommer ut på gatorna i Fort William denna tidiga morgon finns inte en taxi så långt ögat kan se. Inte ens vid tågstationen. Men benen känns pigga och knappt en timme senare vandrar vi in till besökscentret och kan sätta igång med toppbestigningen.

Här väljer vi the mountain path – visserligen den mest populära leden, men också den enklaste och mest säkra leden för att bestiga Ben Nevis.

Vi är ett litet gäng vandrare som ger oss iväg över bron och bort mot Achintee House där leden börjar.

Det bär brant uppför längs en led som nästan direkt bjuder på ett ordentligt stenigt underlag.

Det gäller att se var man sätter fötterna så man inte snubblar till.

Vi flåsar på. Uppför, uppför och naturligtvis ännu mer uppför. Det är ju trots allt ett berg som ska bestigas. Storbritanniens högsta tillika.

Men fötterna trampar tappert på. Trots den senaste veckans långa vandring över de skotska högländerna.

Efter ett par kilometer är vi framme vid sjön Lochan Meall an t-Suidhe och leden planar äntligen ut en smula. Vi passar på att ta en fikapaus och fylla på energireserverna.

Bättre utsikt än så här blir det nog inte gissar vi.

Lochan Meall an t-Suidhe

När fikan är avklarad fortsätter vi vår vandring. Nu har flera vandrare hunnit ikapp oss och stundtals är det en aning trångt längs leden. Men stämningen är glad och trevlig.

Vi tar oss över ett litet vattenfall och fortsätter uppför längs ett landskap som nu allt mer övergår till sten.

Leden slingrar sig sen vidare i sicksack uppför berget, nio steniga kurvor för att vara exakt.

Snart passerar vi över ett snötäcke som så smått börjat töa bort vilket gör vandringen både tung och blöt.

När vi närmar oss toppen stannar vi till för att ta fram mössa, vantar och varmare kläder. Solen har försvunnit bakom molnen och nu börjar det bli riktigt kyligt.

En sista ansträngning och sen är vi äntligen uppe på toppen. Vi och en miljon andra vandrare känns det som.

Vi stannar inte så länge på toppen. Trängas med andra människor på en liten yta känns aldrig roligt så det blir ett snabbt besök uppe på toppröset innan vi vänder neråt igen.

På toppen av Storbritanniens högsta berg!

Vi håller ett riktigt raskt tempo på vägen ner. Så raskt det nu går utan att snubbla på stenarna.

Snart är vi nere vid sjön igen där vi åter stannar till för en fikapaus.

När vi kommer ner till Ben Nevis Visitor Center är tanken att vi ska belöna oss med varsin glass, men besökscentret visar sig vara stängt trots att klockan bara är 16.

Det är bara att fortsätta vidare mot Fort William. Nu på ganska möra ben. En taxi hade ju inte suttit fel, men någon sådan ser det inte ut att få tag på här heller.

Dagens totala vandring slutar på 23 km och tar oss drygt 9 ½ timme (varav själva toppbestigningen på 16 km tar oss knappt 8 timmar).

Det här var inte den svåraste toppbestigningen vi gjort, men nog så ansträngande ändå. Framför allt som en grand finale på vårt skotska vandringsäventyr. Och vi kommer tillbaka. Kanske inte just till Ben Nevis, men definitivt till Skottland.

Men nu ska jag inte bestiga fler höga berg. Lovar jag mig själv ännu en gång.