Det är något med norska berg som lockar och drar. Vad det är vet vi inte riktigt, men nu är det tredje sommaren vi är i Norge för att vandra och bestiga berg.

Kanske är det ovissheten? För när det gäller vandring i Norge vet man aldrig vad man får. Det som verkar vara så lätt brukar visa sig vara betydligt tuffare i verkligheten.

I dag lämnar vi mysiga vandrarhemmet HI Hostel Gjendeshjeim i Oslo där vi tillbringat en natt och styr kosan mot Telemark fylke där en vandring till högsta berget Gaustatoppen väntar på oss.

Det finns flera vägar till Gaustatoppen, men vi väljer parkeringsplatsen vid Stavsro för att påbörja vår vandring därifrån. För de som inte vill, kan eller orkar vandra finns även Gaustabanan, ett tåg inne i berget som på en kvart tar en upp till toppen.

Parkeringsplatsen är förstås full när vi kommer fram strax efter klockan tio, men vi gör som så många andra. Parkerar efter den långa raden av bilar som står längs vägkanten. Det ger oss visserligen ytterligare en kilometer att vandra innan vi kommer fram till ledens start, men å andra sidan slipper vi att betala någon parkeringsavgift.

Det bär förstås uppåt direkt.

Det är vi och vad som känns som en miljon andra vandrare som ger oss iväg längs den knappt 4,5 km långa leden upp mot toppen. Det här verkar vara en väldigt populär vandring av folkmängden att döma.

Den första kilometern bjuder på vacker fjällmiljö med grönska och små fjällsjöar. Fjällmiljö när den är som bäst enligt oss.

Det dröjer dock inte länge innan omgivningen skiftar till ett stenlandskap.

Vi trampar vidare, mer eller mindre på ett led längs den smala stigen. Trots att det bär uppför är det inte är särskilt svårvandrat eller brant. På vissa ställen har till och med nepalesiska sherpas byggt trappsteg för att förenkla.

Men mängden människor gör upplevelsen till mer av ett jippo än en lugn och skön naturupplevelse.

Vi bestämmer oss för att ta en paus när vi ser ett lämpligt klippblock att slå oss ner vid. Tanken är att mängden av andra vandrare då ska hinna passera så att vi sen kan fortsätta i lugn och ro. En tanke som inte faller så väl ut. För när ett sällskap vandrat förbi kommer nästa. Och nästa.

Nåväl, vi får njuta av den fantastiska utsikten i stället. För den skymmer inga människor.

Det är sten så långt ögat kan se. Snart ser vi toppen framför oss, men än är det en bit kvar.

När vi till sist äntligen kommer upp på toppen möts vi av ett hav av människor. Överallt sitter barnfamiljer, hundar och andra sällskap och njuter av utsikten. Det är med nöd och näppe vi hittar en liten plätt att fälla ner baken på.

Men utsikten är otroligt vacker.

Vid en klar dag sägs det att man kan se en sjättedel av Norge. Om vi ser så mycket är svårt att säga, men i dag har vi i alla fall tur med vädret och ser långt ut över landskapet.

Egentligen är vi inte riktigt framme vid toppen än. Framför oss ligger den branta bergskammen som leder till det egentliga toppröset.

Men vi nöjer oss här. Att balansera på en brant bergsvägg känns inte som ett måste denna dag.

Vägen över bergskammen till toppröset

Vi vänder ner till turisthytten igen och köper kaffe och våfflor. Hittar förvånande nog en ledig plats på en liten stenbänk utanför där vi slår oss ner för att fika.

Det blåser riktigt friska vindar på toppen så snart är alla nerpackade klädesplagg framplockade och påtagna.

När vi fikat färdigt och känner oss klara med utsikten är det dags att vandra neråt igen.

Vandringen slutar på 10,5 km och tar oss 5 ½ timme (inklusive en timme på toppen).

Det här är en vandring som absolut rekommenderas även om det stundtals kan bli ganska trångt på leden. Men utsikten är något alldeles extra, framför att en klar dag som denna.