En vandringsled som länge legat på vandrings-önskelistan är Backaleden på vackra Österlen.

I dag är det äntligen dags.

Eftersom Backaleden är drygt 19 km lång har vi ordnat skjuts så att vi kan vandra hela leden i ett sträck utan att behöva gå tillbaka. För någon fyramilavandring är vi inte sugna på.

Leden börjar vid parkeringsplatsen i Haväng, en plats som redan hunnit fyllas upp med både människor och bilar när vi anländer strax innan klockan nio.

Österlen är en populär plats, främst under sommarmånaderna, och jag förstår verkligen varför.

Vi ger oss iväg över ängarna.

Vandringssällskapet splittras nästan med en gång då alla vandrar i olika tempo. Själv föredrar jag en långsam vandring över ängarna och hamnar således sist i ledet.

Jag går fel nästan direkt. Det är inget som kan skyllas på Backaledens gula markeringar, men väljer man att kliva över en stätta bara för att den råkar befinna sig framför en och struntar i att följa ledmarkeringarna så kan det hända att man hamnar lite vilse.

Det blir ett par varv fram och tillbaka längs en liten bäck innan jag inser att jag hamnat ur kurs och behöver gå tillbaka till stättan där en gul pil mycket riktigt pekar vidare mot en grusväg. Hur jag kunde missa den är lite av en gåta.

Jag fortsätter längs grusvägen, vidare mot Lindgrens länga där jag gör ett snabbt besök vid utemuseet inne i längan.

Lindgrens länga

Solen strålar från en klarblå himmel och nu börjar det bli riktigt varmt. Fleecen har för länge sedan åkt ner i ryggsäcken och nu går t-shirten och byxbenen samma väg. Linne och shorts räcker mer än väl.

Det är en riktigt fin sensommardag, precis som jag sett framför mig när Backaleden ska vandras.

Jag trampar på längs grusvägen. Den här delen av leden vandrade jag för ett par år sedan och kanske är det därför jag blir tveksam när jag efter en stund passerar ett par stugor och inte riktigt känner igen mig. Inte heller ser jag några gula markeringar och har nog inte heller sett några på ett tag när jag tänker efter.

Jag frågar en kvinna jag möter om jag är på Backaleden vilket det visar sig att jag inte är. Men hon berättar att leden går ute på heden och att jag kan ta en genväg dit om jag vill. Det vill jag förstås inte. Hela leden ska ju vandras. Inget fusk med genvägar.

Så jag vänder om och slår följe med kvinnan en bit. Vilket visar sig vara ett bra beslut för efter en stund säger hon – Nu missade du ju leden igen! Och mycket riktigt går jag åter förbi den gula pilen som svänger av mot heden.

Det blåser riktigt friska vindar när jag väl kommer upp på heden. Nästan så jag får hålla i kepsen för att den inte ska flyga iväg.

Och nu känner jag igen mig igen. Här har jag definitivt vandrat tidigare, men då över ett ganska grått och öde landskap en tidig vår. Nu har gräset fått en gyllene ton som på flera ställen bryts av av blommande ljung, blåklockor och sandtrift.

Jag passerar några hästar, men några kor ser jag inte till. Tack och lov.

Leden fortsätter sen över vägen och vidare upp på heden på andra sidan.

Jag passerar ett par mindre backar som jag långsamt flåsar mig uppför. Vad hände med konditionen? Visserligen har det inte varit något aktiv semester denna sommar, förutom några mindre toppbestigningar i Norge, men ändå. Bättre än så här borde den ju vara tycker man ju.

Några kilometer senare passerar jag över en järnvägsräls och leden fortsätter in mot en liten skog.

Här tar det stopp. Tvärstopp. För framför mig har en stor flock kor precis beslutat sig för att passera från ena hagen till den andra, det vill säga tvärsöver vandringsleden. En led som nu alltså är full av kor, kalvar och en enorm tjur som jag absolut inte vill stifta närmare bekantskap med.

Det finns inte på kartan att jag ger mig in i flocken som nu står samlad framför den järngrind jag måste öppna för att komma vidare. Så det är bara att vänta och hoppas att de tycker gräset är grönare på andra sidan leden. Vilket det faktiskt ser ut som de gör.

Men de verkar dock inte ha någon större brådska. Det tar en god stund innan de sista korna äntligen bestämmer sig för att följa med resten av flocken och jag försiktigt vågar mig fram till grinden.

En grusväg tar mig sen hela vägen in till Brösarp där jag möter upp delar av vandringssällskapet. Lite fika inhandlas på byns ICA innan vi sen fortsätter vidare mot Vantalängan.

Vantalängan är en av mina favoritplatser på jorden, men aldrig tidigare har jag vandrat längs den stig som nu leder dit.

Men snart känner vi igen oss. Här har vi varit förut. Vi lämnar Backaleden och svänger av mot Vantalängan där resten av sällskapet väntar i ett av vindskydden.

Här är vi inte ensamma. Ett tiotal tält står uppslagna bredvid vindskydden och vid picknickborden sitter fullt av människor. Det här är en populär plats. Det är därför vi egentligen föredrar att vara här andra årstider än sommaren.

När fikan är avklarad vänder vi tillbaka till Backaleden.

En riktigt lång och brant backe inleder vår fortsatta vandring. De kommande kilometerna bort till Hallamölla kvarn och vattenfall har vi vandrat många gånger. Även om vi hellre föredrar Skåneleden som går parallellt på andra sidan ån.

Vi stannar till vid Hallamölla för en vätskepaus och ett besök vid vattenfallen.

Även här är det fullt av både bilar och människor, mest danskar verkar det som av samtalen runt omkring oss att döma.

Hallamölla kvarn

Ett av fallen vid Hallamölla

Vi fortsätter sen vidare längs grusvägen. Passerar Hallamölla gård och vandrar upp på en liten ås med utsikt över Verkeån som slingrar sig fram genom landskapet.

Här misstolkar vi en av de gula markeringarna och fortsätter rakt fram när vi egentligen skulle ha svängt av. Men vi inser snart vårt misstag, vänder tillbaka och fortsätter i stället ner mot ängen nedanför.

Det vill säga rakt mot en stor flock med kor som återigen har ockuperat vandringsleden.

Den här flocken är inte på väg någonstans utan står stadigt uppradad på leden och tittar (blänger) på oss när vi närmar oss.

Det krävs en liten omväg för att jag ska kunna passera med mesta möjliga marginal till flocken, men snart är jag förbi och kan pusta ut. Bara för att en minut senare möta en barnfamilj som helt obekymrat kliver rakt genom flocken utan att det händer något.

Snart är vi framme vid Alunbruket där Backaleden slutar.

Slagghögarna vid Alunbruket

Medan vi väntar på att vår skjuts ska hämta upp oss passar vi på att besöka anrika Kaffestugan Alunbruket, Skånes äldsta kaffestuga från början av 1700-talet

En liten korsvirkesdröm bland blommor och blad, mitt inne i Verkeåns naturreservat.

Vi slår oss ner i den ljuvliga trädgården och dricker te. Hinner inte sitta så länge innan regnet helt plötsligt börjar ösa ner, vilket faktiskt inte gör så mycket. För inomhus är det minst lika mysigt. Hade det inte varit för att vår skjuts nu meddelar att de väntar på oss på parkeringen hade vi kunna sitta flera timmar och njuta av den mysiga kaffestugan.

Hit kommer vi definitivt att åka igen. Vi kan inte förstå hur det kommer sig att vi aldrig tidigare varit här, inte med tanke på hur många gånger vi befunnit oss i omgivningarna.

Kaffestugan Alunbruket

Dagens vandring slutar på 21 km och tar oss 6 ½ timme (inklusive alla felvandringar).

Vi har fått en ny favorit när det kommer till vandringsleder i Skåne. Backaleden bjuder på allt vi tycker om. Hedlandskap, murriga skogar, porlande bäckar, vattenfall och till och med en ljuvlig kaffestuga.

Vi kommer snart tillbaka!