Det var någon gång i våras som jag först hörde talas om Klintekongens Rige, en drygt 14 km lång vandringsled vid Möns Klint i Danmark. Dessutom bara drygt 2 timmars bilresa hemifrån.

Den måste vi förstås vandra! För trots att vi bor så nära Danmark har vi aldrig varit på Mön – ön med sina över hundra meter höga kalkstensklippor som stupar rakt ner i Östersjön.

Vi bestämmer oss för en weekend i Danmark, en liten minisemester så här i september.

Två nätter bokas in på Hotell Fjordland i Tappernøje, knappt fem mil från Mön.

Efter en god frukost styr vi kosan mot Havrelukkes parkering vid den sydvästra delen av leden. Bara för att mötas av en skylt som talar om för oss att vandringsleden genom skogen är avstängd på grund av skogsröjning.

Och mycket riktigt hör vi de tunga maskinerna arbeta en bit ifrån. Vi bestämmer oss att börja från andra hållet istället. Det spelar ju ingen roll, leden är en rundslinga och på något sätt kommer vi tillbaka till parkeringen igen.

Kanske har skogsröjarna arbetat färdigt när vi kommer tillbaka. Det är ju trots allt lördag.

Vädergudarna är med oss denna helg. Solsken och temperaturer på dryga 20 grader. Vad mer kan vi önska så här i slutet av september.

Dimman ligger tät när vi följer de röda kungakronorna in i bokskogen.

Trots att klockan redan hunnit bli tio är vi själva på leden.

Vi kommer snart ut på en äng.

Framför oss ligger Aborrebjerg – Möns högsta punkt. Med sina blott 142 m över havet mer att klassas som en liten kulle. Två kliv och så är vi uppe.

Dimman förhindrar någon större utsikt över landskapet, men omgivningen är vacker som den är ändå med sommarblommor som kämpar sig kvar på ängarna och träd och buskar som nu börjar ändra färg.

På toppen av Mön

När vi kommer nerför kullen vandrar vi in i skogen. Efter ett tag bär det lätt uppför igen.

Vi vandrar vidare in i Kraveskogen.

Passerar ett gäng hungriga getter som mer eller mindre klättrar omkring bland nyponbuskarna på jakt efter de små frukterna.

Leden fortsätter längs en damm och vi närmar oss nu Liselunds slott och slottsparken från 1700-talet.

Låter obehagligt!

I parken börjar besökarna strömma in, men särskilt många har de ännu inte hunnit bli.

Vi slår oss ner vid ett picknickbord för lite fika från den medhavda matsäcken.

Liselunds slott

Klintekongen av David Svane

Sen fortsätter vi vår vandring genom slottsparken. Nedanför oss blir plötsligt havet synligt och vi kan skönja de vita klipporna genom träden.

Trappan vid Liselund förstördes helt vid förra årets höststorm, precis som övriga trappor längs klinten, och har ännu inte ersatts. Eftersom vi vill vandra den ordinarie rutten som går längs strandkanten tar vi oss istället ner en bit från avspärrningarna.

Det är en vacker vandring ett par kilometer längs den smala steniga strandremsan.

Vita klippor reser sig som en vägg längs vägen. Här har havet ätit upp en del av stranden och på flera ställen får vi kliva över träd som rasat ner under stormen.

När vi kommer fram till den nyrenoverade trappan vid Jydeleje fortsätter leden upp igen.

Vi fortsätter vår vandring längs klippkanten där vi bjuds på både branta stup och en fin utsikt över havet. Ett hav som färgats turkost av det kalkhaltiga vattnet.

Det känns nästan som vi är på en grekisk ö när vi tittar ner mot havet.

Det är enkel vandring längs stigen även om det på flera ställen bär uppför.

Vi kommer fram till GeoCenter Møns Klint.

Här är det fullt av människor. Det är nätt och jämnt vi hittar ett ledigt picknickbord att slå oss ner vid. För självklart måste vi beställa varsin ”is med fløde” när vi nu är här.

Något besök inne på Geocentret hinner vi dock inte med denna gång. Men vi kommer gärna tillbaka.

Ett måste i Danmark!

När glassen är uppäten fortsätter vi vidare längs klinten.

Snart upptäcker vi att det inte längre finns några ledmarkeringar och vi får vända tillbaka. Det tar ett tag innan vi hittar var vi missat svänga av, men sen är vi på banan igen.

Vi lämnar klinten och fortsätter in i skogen, förbi vindskydden och vidare till Timmesøbjerg – Danmarks enda försvarsborg från bronsåldern. Någon borg ser vi dock inte röken av. Faktiskt inte en endaste sten som skvallrar om att det en gång funnits en borg här.

Kanske finns det inget kvar, kanske är vi inte uppmärksamma nog. Men det gör inget, vår entusiasm för gamla fornlämningar är ändå inte särskilt stor.

Det är inte många kilometer kvar av vår vandring när vi kommer fram till skylten som varnar oss för pågående skogsröjning.

Vi tvekar en stund. Försöker läsa oss till om det är helt förbjudet att vandra längs leden eller om man bara ska vara aktsam, men vi blir inte riktigt kloka på vad det är som gäller. Några skogsröjar-maskiner varken ser eller hör vi. Dessutom börjar klockan närma sig fem, kanske har de hunnit sluta för dagen?

Till sist bestämmer vi oss för att fortsätta längs leden. Vilket går som en dans tills vi bara har ett par hundra meter kvar till parkeringen. Då hör vi maskinerna igen. Skogsröjningen verkar fortfarande pågå med full fart.

Det är bara för oss att gena genom skogen och vandra vidare längs landsvägen.

Dagens vandring slutar på 16 km och tar oss 6 ½ timme.

Vi har redan bestämt oss för att komma tillbaka. Mön har mer att ge känner vi och Klintekongens Rige vandrar vi gärna igen.