Det börjar närma sig slutet på vår vandring längs Vattenriketleden.

I dag är det dags för den näst sista etappen. En etapp som det visar sig att vi redan har vandrat en gång när vi tog oss an Kust till kustleden etapp 6A för sex år sedan. Då klassade vi etappen som en av Skåneledens vackraste, förutom den halvmil långa anslutningsleden från Sibbhult.

Så en repris på denna sträcka känns bara trevligt.

Vi startar tidigt, redan klockan 7.30 är vi på plats vid det lilla utemuseet i Sibbhult.

Ute är det dimma och termometern visar runt 0 grader.

Det är en stor kontrast jämfört med vår senaste vandring längs Vattenriketleden för en knapp månad sedan. I dag är det mössa, halsduk, vantar och tjockjacka som gäller.

Men trots alla plagg fryser jag en aning när vi ger oss iväg in bland kvarteren i utkanten av Sibbhult.

Det är asfaltsvandring den första biten. Bitvis bristfälliga eller inga ledmarkeringar alls.

Hade vi inte vandrat här tidigare hade vi helt missat att svänga av från landsvägen.

Leden fortsätter sen ett par kilometer längs en grusväg innan vi kommer fram till en liten gård. Här går leden rakt genom trädgården och i ett av skjulen står en radio påslagen på full volym. Precis som förra gången vi vandrade här.

Vi gissar att det är för att skrämma bort vildsvinen från trädgården, men lite märkligt känns det allt.

Vi kommer ut i ett öppet landskap.

Här finns ingen led överhuvudtaget utan vi får gå på känn genom buskar och snår. Det är tydligt att det är längesen någon tittat över denna del av leden.

Det är nästan så vi undrar om ingen vandrat här sen vi var här sist för sex år sedan.

Det är jakt på gång och vi möter flera jägare längs vägen.

Vi som inte har haft en tanke på att det är jakttider har inte heller ägnat vår klädsel någon större uppmärksamhet. Det är mörkgrönt, höstgult och brunt som gäller för oss denna dag. Med andra ord smälter vi väl in i omgivningen vilket kanske inte är det mest optimala i jakttider.

En jägare vi passerar lovar dock att vi kan känna oss trygga på leden, de kan se skillnad på en golden retriever och ett vildsvin. Och det känns ju tryggt, även om vi hört en och annan jägarhistoria som berättar motsatsen.

Efter en halvmil kommer vi fram till en korsning i skogen där leden delar på sig. I dag väljer vi vägen rakt fram, men när vi nästa vecka vandrar sista etappen kommer vi svänga av mot Breanäs.

Det innebär att vi kommer vandra sträckan vi precis vandrat även nästa vecka.

Mot Simontorp

Vi kommer fram till Högsma där vi slår oss ner vid bygdegården för lite frukost i dimman.

Vi fortsätter sen vidare till det gamla stenbrottet i Stora Björkestad där man i början av 1900-talet bröt svart diabas.

Här stannar vi en stund innan vi vandrar in i skogen igen.

Det gamla stenbrottet vid Stora Björkestad

Leden fortsätter sen vidare längs det som förr kallades Grisabanan – en järnväg som år 1905 anlades  mellan Hägghult och Lönsboda för att på ett enkelt sätt frakta stenblocken från stenbrottet.

Det är en enkel och vacker vandring genom skogen.

En led som kantas av överblommade ormbunkar och lingonris. Små spegelblanka sjöar och tät granskog med tjock mossa. Det här är fortfarande en av Skåneledens vackraste etapper tycker vi. Och då har vi bara en enda etapp kvar av hela Skåneleden.

Det är inte mycket som slår skogarna i Östra Göinge.

Snart är vi framme vid Simontorp. En vägkorsning med ett gäng Skåneledsskyltar berättar att etappen nu är färdigvandrad.

Vi vänder tillbaka mot Sibbhult igen.

Tar ännu en fikapaus på en brygga vid stenbrottet i Stora Björkeröd. Nu har solen börjat titta fram bakom dimman och det har blivit riktigt varmt. Så varmt att hunden till sin stora lycka kan ta sig en liten simtur i sjön.

Bada är det bästa jag vet!

Dagens vandring slutar på drygt 25 km och tar oss 6 1/2 timme.

En riktigt fin etapp blir omdömet, förutom de första kilometerna från Sibbhult som inte väcker någon större entusiasm hos oss.

Det som dock förvånar oss är att det är de gamla (och stundtals väldigt slitna) ledmarkeringarna för SL1 (Kust tilll kustleden) vi följer hela etappen, trots att man på själva Skåneledsskyltarna klistrat över med nya SL6-lappar.

Det måste ju vara förvirrande för de som vandrar SL1 eftersom de etapperna fortfarande finns kvar.