Det är tisdag eftermiddag. Ett spontant infall. Ska vi åka till Söderåsens Nationalpark och se hur långt höstfärgerna har kommit? Kanske vandra en liten runda när vi ändå är där?

Sagt och gjort. Klart man ska passa på att njuta av livet medan man kan.

Klockan har hunnit bli 15.30 när vi rullar in på parkeringen. Vi som är övertygade om att vi kommer vara mer eller mindre ensamma denna tisdagseftermiddag blir ordentligt överraskade. Parkeringen är nästan full, det är nätt och jämt vi hittar en ledig plats att trycka in bilen på.

De flesta av bilarna är danskregistrerade. Kan det måhända vara höstlov i Danmark denna vecka? Eller så är våra grannar bara sugna på att besöka en av våra vackra nationalparker.

Det här är inte vårt första besök i Söderåsens Nationalpark.

Förutom vår vandring längs Ås till åsleden genom nationalparken var vi också här för ett par år sedan, även då under hösten. För det är ju så, det här är en nationalpark vars höstprakt är snudd på lika känd som den japanska körsbärsblomningen. Åtminstone med skånska mått mätt.

Då vandrade vi upp till Kopparhatten. I dag hoppar vi över utsikten och bestämmer oss för att istället vandra den 7,7 km långa Hjortsprångsrundan.

Den anses vara en ganska ansträngande runda, men vi tänker att vi nog hinner runt innan mörkret faller.

Innan vi ger oss iväg ut på vår vandring stannar vi till för att titta på utsikten över Skärdammen.

Kanske är vi ett par dagar för tidiga. För även om träden mest går i gula och orangea toner finns det fortfarande inslag av grönt.

Men det är en otroligt vacker vy oavsett. Och vi verkar inte vara ensamma om den åsikten. Hela området är fullt av människor, varenda picknickbord är upptaget.

Dags att ge sig iväg ut på leden om vi ska hinna runt innan det blir mörkt.

Vi ger oss iväg längs spängerna bredvid dammen. Blicken mer fäst neråt än uppåt. Fukten har gjort spängerna såphala och vi vill inte halka.

Skyltar lite runt om varnar för dåligt underhåll längs spängerna så vi är medvetna om risken. Men varför det inte sker något underhåll av spängerna i en väldigt populär nationalpark med tiotusentals besökare vet vi inte. Kanske pengabrist?

Andra vandrare passerar oss lite då och då, men det är ändå lugnt och skönt längs leden.

Snart kommer vi fram till vägskälet där vi svänger vänster mot Liagården och resten av människorna svänger höger mot Kopparhatten.

Nu är vi helt ensamma, vilket är väntat då de flesta brukar vilja se höstprakten från Kopparhatten.

Vi vandrar i ett riktigt långsamt tempo. Leden är full av stenar och rötter så det gäller att se var vi sätter fötterna.

Samtidigt håller solen långsamt på att gå ner över trädtopparna. Här nere i dalen når inte längre solens strålar fram alls.

En bro tar oss över till andra sidan ån. Helt plötsligt bär det brant uppåt. En riktigt flåsig uppförsbacke som dyker upp från ingenstans.

Vi kommer upp till Liagården.

Här har flera sällskap slagit läger i vindskydden så vi vandrar vidare. Fikan får nog vänta tills vi kommer tillbaka till Skäralid.

Nu är det enkel vandring genom skogen, alldeles bredvid kanten ner mot dalen.

När vi kommer fram till Hjortsprånget svänger vi av leden för att ta oss en tur ut på den smala avsatsen. Branta stup längs sidorna, men en riktigt fin utsikt över både dal och omgivande landskap.

Vi fortsätter sen vidare. Solen har nu börjat sin bana ner över trädtopparna och vi vill inte vandra i mörker. Bäst att skynda på.

Vi går förstås fel. Missar att följa markeringarna ner mot Skäralid och fortsätter istället längs Skåneleden.

Det tar en stund innan vi inser vårt misstag och får vända tillbaka.

När vi kommer ner till Skäralid igen har det börjat att skymma. Inte en människa syns till, alla danskar verkar ha åkt hem.

Vi slår oss ner vid ett av picknickborden bredvid Skärdammen och dukar fram lite kvällsmat. Varm choklad smakar extra gott i kylan.

Sen är det dags att köra hemåt.

Dagens vandring slutar på 8 km och tar oss 2 1/2 timme.

Ännu en vacker höstdag i Söderåsens Nationalpark läggs till minnesbanken. Vi kommer definitivt tillbaka!