Att vi ska vandra i Tatrabergen när vi denna höst är i Slovakien är förstås självklart, frågan är bara var och vilken led? Att få kläm på vandringslederna är ingen enkel uppgift och det tar därför ett tag innan vi bestämmer oss för att utgå från sjön Štrbské Pleso och sen utforska området runt omkring.

Vi bokar in oss två nätter på Vila Kamila i Tatranská Štrba, en knapp mil från Štrbské Pleso.

Vår värd rekommenderar en vandring till sjön Popradske Pleso och tycker att vi ska ta tåget dit. Så slipper vi hitta en parkeringsplats och behöver inte gå så långt. Det är förstås inget för oss, vi är ju här för att vandra, men vi tackar och tar emot informationen.

Röd led upp, grön led ner och blå led där emellan

Vi tjuvstartar redan första kvällen. Kör upp till Štrbské Pleso för att vandra ett varv runt sjön, en två kilometer lång slinga.

Chocken som möter oss när vi kommer fram till sjön är stor.

Det är människor i precis varenda hörna. Marknadsstånd som säljer raggsockor, kristaller, hantverk och allehanda krimskrams i långa rader längs vägen och hotell och bilar i en enda salig röra.

Vi som av någon oklar anledning fått för oss att detta skulle vara en ganska ensam och öde plats.

Men runt sjön kommer vi. Det är allt annat än en lugn stund, men väldigt vacker. Vi nöjer oss med det.

Nästa dag är det dags att ta nya tag och nu känner vi oss mer förberedda på vad som väntar oss.

Klockan är bara åtta när vi rullar in på parkeringen uppe vid sjön. Samma parkering som vi i går betalade 7,5 euro för betalar vi i dag 15 euro för.

En vandring till sjön Popradske Pleso står på dagens agenda. Leden går i en rundslinga och vi väljer att börja vår vandring upp till sjön via den röda leden.

Trots den ganska tidiga morgontimmen är vi inte ensamma. När vi börjar vår vandring mot sjön är det tillsammans med en stor klunga av andra vandrare, högljudda och glada.

Det är inte mycket att göra åt mängden människor. Det är inte lönt att försöka gå om de framför eller låta de bakom passera, det dyker hela tiden upp nya människor. Det är bara att hoppas att vi alla sprider ut oss när vi kommer en bit längre upp.

För det här är inte den naturupplevelse vi längtar efter.

Det bär uppåt, uppåt och återigen uppåt. Högt upp i Tatrabergen ska vi. Och det ska erkännas att tanken finns där. Tanken på att passa på att bestiga Polens högsta berg Rysy (2499 m), som även går att nå från den slovakiska sidan.

Knappt fyra timmar ska det ta enligt ledskylten vi passerar. Men sen är det ju så att vi måste vandra tillbaka också. Och vid 18-tiden börjar det att mörkna. Inte heller vet vi om vi egentligen är i form för att bestiga riktigt höga berg. Förmodligen inte eftersom vi tycker uppförsbacken framför oss är ganska jobbig.

Nåväl, det blir förstås ingen toppbestigning för vår del denna gång. Vi vandrar istället vidare mot Popradské Pleso. Tillsammans med alla andra, även om det nu börjar glesna en smula mellan alla människor.

Leden är full av både stenar och rötter vilket gör att vi tvingas hålla ett ganska långsamt tempo.

Snart ser vi bergstopparna framför oss och ett riktigt sagolandskap breder ut sig.

Leden planar ut en aning den sista kilometern fram till sjön.

Vi har hållit ett betydligt raskare tempo den sista biten vilket innebär att det ännu inte är så många människor som hunnit fram till sjön när vi kommer dit.

Kanske borde vi passa på att äta på restaurang Majláthova Chata innan alla hittar hit? Men samtidigt är inte klockan så mycket. Det är alldeles för tidigt för lunch.

Det får först bli ett varv runt sjön.

Restaurang Majláthova Chata

Höga bergstoppar omger sjön som ligger kristallklar framför oss. Solen kikar försiktigt fram mellan molnen och det är alldeles lagom med andra besökare.

Det är en riktigt vacker omgivning.

Vi viker av leden för att ta oss upp till Symbolický Cintorín, en minnesplats över alla som omkommit i bergen de senaste decennierna.

Vi kommer verkligen i sista minuten. Leden upp till minnesplatsen stängs nämligen den 1 november och öppnar sen inte igen förrän den 15 juni.

Symbolický Cintorín

När vi besökt minnesplatsen går vi tillbaka ner till sjön och fullbordar varvet runt.

Vackra Tatrabergen!

När vi kommer tillbaka tvekar vi en stund om vi ska äta lunch redan nu eller vandra ännu en bit innan vi slår till. På vägen hit såg vi blå ledmarkeringar och en skylt som pekade ner till Zastávka Popradské Pleso. Kanske ska vi vandra ner dit och se vad som finns där. Kanske är det en liten mysig by?

(Hade vi kunnat slovakiska hade vi vetat att Zastávka helt enkelt betyder stopp och att markeringarna leder ner till platsen där tåget stannar för att släppa av besökare till sjön, varken mer eller mindre).

Det är enkel vandring på asfalterad väg nerför berget.

På vägen ner möter vi en strid ström av människor som är på väg upp. En ström av människor som aldrig tar slut. Barnvagnar, hundar, familjer, par. Gamla, unga och alla där emellan.

Vi ångrar nu att vi inte tog den där lunchen när vi hade chansen. Det kommer vara knökfullt när vi väl kommer tillbaka om alla människor som är på väg upp ska äta vid sjön.

Fyra kilometer senare är vi nere. Bara för att upptäcka att allt som finns är en tågstation. Varken mer eller mindre. Platsen verkar också fungera som en parkeringsplats för längs vägkanten står bilar i långa rader så långt vi kan se.

Vi vänder om direkt. Nu ligger fyra kilometer uppförsbacke framför oss. I stekande sol dessutom. Vad skulle vi här nere och göra egentligen?

Vi håller ett riktigt raskt tempo på vägen tillbaka till Popradské Pleso. Travar på, varv efter varv längs serpentinvägarna. Passerar flera sällskap längs vägen som vi mötte på nervägen.

När vi en timme senare kommer tillbaka till sjön är området som befarat fullt av människor. Det tar en bra stund innan vi får tag på en ledig plats att slå oss ner vid för att äta.

Vi delar en bricka med slovakisk gryta, en smakrik ost- och vitlöksoppa och en bit körsbärsstrudel, sen är vi redo att vandra tillbaka till Štrbské Pleso.

Denna gång väljer vi den gröna leden genom skogen istället för den röda leden vi kom från.

Eftersom den gröna leden går nedanför den röda tänker vi oss en ganska enkel vandring tillbaka. Det blir det inte. Det bär mer eller mindre uppför hela vägen. Mest mer känns det som. Över stock, rot och sten.

Men det är en härlig vandring inne i skogen. Dessutom utan en endaste annan människa i sikte. Här får vi verkligen den lugna och ensamma upplevelse vi längtar efter.

Snart är vi framme vid korsningen där de båda lederna går ihop igen och nu är det slut på lugnet. En nerförsbacke full av sten tar oss sen hela vägen tillbaka till parkeringen.

Dagens vandring slutar på 18,5 km och tar oss nästan 6 ½ timme.

Vi lämnar Štrbské Pleso och kör tillbaka till pensionatet. I morgon lämnar vi Slovakien och kör över till den polska sidan av Tatrabergen.