November! En av årets absolut tråkigaste månader om man frågar mig. Mörk, kall och dyster. Det är nu man inser att det kommer dröja minst ett halvår innan man får se löv på träden igen.

Så vad gör man då för att lätta upp livet den här månaden? Jo, man ger sig ut i naturen förstås. Ut på en lång vandring. Så långt som man hinner innan mörkret faller.

Valet av vandringsled denna söndag blir den 23 km långa Gustavsbergsleden utanför Bromölla.

En relativt okänd skånsk led måste nog ändå påstås. För vi har aldrig tidigare hört talas om denna och då har vi verkligen dammsugit nätet på information om längre vandringar i Skåne – förutom Skåneleden.

Leden börjar utanför Kulturhuset i Bromölla, men eftersom det tydligen krävs parkeringsavgift här även en söndag och det med en app vi varken har eller har lust att ladda ner, väljer vi att i stället köra vidare till en parkeringsplats en bit längre bort.

Vi ger oss sen iväg längs ledens röda markeringarna. Direkt ut på landet känns det som.

Det är en tyst och stilla morgon. En gråmulen himmel och sju grader varmt. Men ändå riktigt skönt. Ett bättre sätt att tillbringa en grå söndag i november på finns inte.

Asfaltsvägar varvas med grusvägar. Fält och gårdar passerar förbi.

Vi vandrar genom små byar som Grödby och Håkanstorp. Förbi hus och trädgårdar där blommorna fortfarande blommar.

Det har varit en mild höst i år. Det är både skönt och oroväckande på samma gång.

När vi kommer fram till ett picknickbord vid vägen bestämmer vi att det är dags för frukost.

Bananpannkakor och hemmagjord sylt. En riktig söndagsfrukost.

Sen fortsätter vi ytterligare ett par kilometer längs vägen innan vi svänger in mot skogen.

Än finns det lite av den färgglada höstprakten kvar vilket känns härligt. I vanliga fall brukar annars november mest bjuda på en skala av grå och bruna nyanser.

Vi kommer fram till Gustavsberg, platsen som vi förmodar har gett namn åt leden.

Fram till 1920-talet fanns här ett pensionat för människor som färdades över Gustavsberg för att komma till Sölvesborg. Det mesta av omgivningen bestod då av åkermark.

Vi svänger av leden för att göra en avstickare upp mot toppen av Ryssberget. Här bjuds vi på en fin utsikt över omgivande landskap.

På toppen av Ryssberget

Vi fortsätter vår vandring längs grusvägen.

Passerar det övergivna soldattorpet Malm/Westergren från slutet av 1800-talet. Det ursprungliga torpet brann visserligen ner år 1916, men byggdes upp på ett liknande sätt igen.

Vi kikar in genom det öppna fönstret, men går snabbt därifrån. Det är något riktigt obehagligt med gamla övergivna ställen som dessa.

En gång hem åt soldaten John Johnsson Malm och hans fru och fyra barn

När vi kommer fram till Barnakälla tycker vi att det ser ut som ledskylten pekar oss vidare ut på cykelvägen framför oss. Det gör den inte ska det visa sig, men det vet vi inte då.

En dryg kilometer, en järnvägstunnel och ett par skyltar märkta Banvallsleden senare ramlar polletten äntligen ramlar ner och förstår att vi är på väg åt helt fel håll.

Det är bara att vända tillbaka till Barnakälla igen.

Genom den gamla tågtunneln skulle vi inte gå

Lite stressade över felvandringen blir vi. Vi måste ju hinna runt hela leden innan solen går ner vid 16-tiden.

Vi kommer fram till Ivösjön och slår oss ner vid första bästa picknickbord vid strandkanten för att en fika.

Ivösjön

Varför så grunt? Jag vill ju simma!!

När vi fikat färdigt fortsätter vi vår vandring längs strandkanten. Uppför små backar och genom tjocka härligt prasslande lövtäcken.

Snart tar en grusväg vid igen och vi passerar förbi hus, fält och gårdar.

Efter ett par kilometer vandrar vi in i Bromölla igen.

Vi genar över torget med Europas största stengodsfontän Scanisaurus – med de två svanhalsödlorna som blivit en symbol för byn – och fortsätter sen vidare genom kvarteren tillbaka till parkeringen.

Scanisaurus

Dagens vandring slutar på knappt 28 km och tar oss nästan 7 timmar.

Med tanke på att vi inte möter en enda människa under hela vandringen får vi väl konstatera att det här verkligen är en okänd vandringsled. Vilket faktiskt är lite synd för om man bortser från den ganska trista vandringen genom Bromölla så är det här en riktigt trevlig led.

Vi kommer nog inte tillbaka för ännu ett varv längs Gustavbergsleden, men gärna tillbaka till omgivningarna kring Ryssberget.