En pilgrimsvandring längs Camino de Santiago borde komma med en varningstext. Vägen är nämligen starkt beroendeframkallande. Har man en gång vandrat till Santiago de Compostela vill man göra det igen. Och igen. Vägen slutar aldrig kalla på en.

Därför är det inte så konstigt att jag nu denna vår åter är på väg till Spanien för att vandra en camino. Trots att det bara har gått ett och ett halvt år sedan jag kom hem efter att ha vandrat Camino Frances, drygt åttio mil tvärsöver norra Spanien.

Denna gång väljer jag att vandra Camino Primitivo, den första och ursprungliga vägen.

Trettiotvå mil över bergen i Asturien och Galicien mot Santiago de Compostela. Av många pilgrimer ansedd som den mest krävande caminon av dem alla.

Denna gång vandrar jag med sällskap. En lite lyxigare variant dessutom. En liten väska med de tyngsta sakerna kommer att skickas mellan boendena med hjälp av företaget Pilbeo. Mina boenden är även denna gång förbokade och består dessutom till största delen av privata rum.

Vi anländer till Oviedo sen eftermiddag med tåget från Madrid. Checkar in på Hotel Clarin och ger oss sen ut för att besöka katedralen och köpa pilgrimspass.

Känslan att återigen se de små pilgrimssnäckorna i asfalten går inte att beskriva. Det är som om tiden har stått stilla. Som om ingen tid gått alls sen jag sist lät pilgrimssnäckorna visa mig vägen.

Och nu är jag äntligen på väg igen.

När vi vaknar på morgonen hänger regnet i luften.

Vi packar ihop oss och ber om lite hett vatten i receptionen till vårt te, sen är det dags att starta vår färd mot Santiago de Compostela.

För andra gången på mindre än ett och ett halvt år. Som jag har längtat!

Klockan är halv åtta när vi vandrar upp mot katedralen. På torget framför ser vi fler pilgrimer, men vi ser inte ut att bli någon större skara som ger oss iväg denna morgon.

Gula pilar och guldfärgade snäckor leder oss sen genom Oviedo och ut till Camino de Santiagoparken i utkanten av staden.

Det bär sen lätt uppför längs en asfalterad väg, förbi hus och hagar.

Landskapet som omger oss är grönare än grönast. Träden har precis slagit ut och vägen är kantad av färgglada blommor.

Det börjar regna. Ett lätt duggregn, men vi stannar ändå till för att ta på oss regnkläderna. För säkerhets skull, väderleksprognosen har lovat regn hela dagen.

Tio minuter senare får vi stanna till igen för att ta av oss regnkläderna. Nu skiner solen och snart åker även täckjacka och fleece ner i ryggsäcken.

Efter sju kilometer kommer vi fram till Lampaxuga och Capilla del Carmen där vi förser oss med dagens första stämpel i pilgrimspasset.

Det är en så välbekant känsla att åter ta upp pilgrimspasset och fylla det med stämplar.

Jag tror inte att jag själv ens förstår hur mycket jag har saknat det här livet.

En väg kantad av eukalyptusträd leder oss sen vidare till Loriana innan det bär nerför.

I La Bolguina stannar vi till vid Casa Valdés och beställer en kopp kaffe.

Inne i baren råder en härlig stämning bland både lokalbor och pilgrimer. Det är knappt vi förmår att resa på oss när kaffet är uppdrucket, men nu är det dags att vandra vidare.

Det bär uppför igen.

Fåglarna kvittrar och i hagarna klingar kornas bjällror. I nästan varje hage vi passerar förbi vaktar en hund så vi vågar inte stanna till nån längre stund.

Den medeltida bron Puente Gallegos tar oss över floden Rio Nora och vidare in i skogen.

När vi kommer fram till kyrkan i Escamplero bestämmer vi att det är dags för lunch. Klockan är tolv och byn ligger öde. Vi känner på dörren, men kyrkan är låst så vi slår oss ner på en bänk utanför och dukar fram vår lunch.

Bäst som vi sitter där och mumsar på vår lunch öppnas helt plötsligt den låsta dörren och ut väller mängder av kyrkobesökare. Ingen verkar dock misstycka att vi intar vår måltid bredvid och snart har alla besökare försvunnit igen.

Sen väntar ytterligare ett par kilometer av landsvägsvandring innan vi kommer fram till Valsera och Capilla de Fatima där vi stannar till för dagens andra stämpel i pilgrimspasset.

Eftersom Camino Primitivo bara tar två veckor att vandra så finns det ingen anledning att spara på utrymmet i pilgrimspasset. Det är bara att stämpla på.

Sen lämnar vi den asfalterade landsvägen och fortsätter vidare längs en grusväg.

När leden efter ett tag delar sig väljer vi den alternativa gröna leden ner mot Valduno för att titta på de gamla romerska baden.

Några romerska bad hittar vi dock inte hur mycket vi än letar, vilket i och för sig inte är så mycket. Vi har redan vandrat längre än vi tänkt så vi bestämmer oss för att gå tillbaka till leden igen.

Vi passerar över Puente de Peñaflor, ännu en medeltida bro, och fortsätter sen längs en grusväg in mot Grado.

När det bara är en kilometer kvar av dagens vandring börjar det att regna. Ett regn som snart tilltar så mycket i styrka att vi tvingas stanna för att ta på regnkläderna.

Men snart är vi framme i Grado och kan checka in på Hotel Areces där både väska och en skön säng väntar.

Lyx för en trött och regnblöt pilgrim.

Tanken är att sen ge oss ut på stan, se oss omkring och handla lite mat. Men regnet fortsätter att ösa ner och alla supermercados visar sig vara stängda då det är söndag.

Vi bestämmer oss för att stanna på rummet, några medhavda knäckebröd och lite russin får duga som kvällsmat denna dag.

Dagens vandring:

Längd: 27,8 km
Antal steg: 40317
Tid: 8,5 h