Klockan är 7.45 när vi lämnar vårt numera ganska leriga rum för att påbörja dagens vandring. Skor och kläder har torkat efter gårdagens tvätt och humöret är på topp.

Vi är många pilgrimer som lämnar Tineo denna morgon för att bege oss upp mot bergen. Var alla pilgrimer helt plötsligt kommer ifrån är lite av en gåta, men det är riktigt trevligt med sällskap på leden.

En stenig stig inne i den nyutslagna skogen tar oss upp i bergen.

Morgonens första timmar bjuder på en fin utsikt över bergen där solen precis håller på att gå upp.

Tacksamheten över att ha en kropp som orkar vandra upp för alla branta backar är stor. Över att jag orkar bära min ryggsäck, som trots väskan som åker mellan boendena, ändå väger runt 4-5 kilo.

Solen skiner och temperaturen ligger runt 17-18 grader.

Perfekt vandringsväder tycker jag som minns mina stekheta dagar längs Camino Frances för ett och ett halvt år sedan.

Inne i skogen delar leden sig. Vi väljer att fortsätta längs den leriga stigen ner till klostret Santa María La Real de Obona.

Dagen har annars varit befriande fri från gyttja och lera vilket vi tackar och bockar för.

Det gamla klostret från 1600-talet ligger öde när vi kommer fram. Delar av kloster håller helt på att tas över av naturen vilket ger området en nästan kuslig känsla. En känsla som inte blir bättre av att vi verkar vara de enda besökarna denna förmiddag.

Vi vänder tillbaka upp mot skogen igen.

Nu är det vandring längs landsvägen som gäller. Kilometer efter kilometer.

Kaffesuget är stort, men det dröjer ytterligare ett par kilometer innan vi kommer fram till Campiellu. Här slår vi oss ner på Casa Herminia och beställer både en kopp kaffe och en gigantisk bit sockerkaka. Vi passar också på att stämpla våra pilgrimspass.

Vi byter ett par ord med våra caminovänner från Nederländerna som också stannat till här för en fika. Nu börjar vi alla känna igen varandra vilket är trevligt tycker jag. En av de bästa sakerna med att vandra en camino är ju alla människor man möter från jordens alla hörn.

Vi fortsätter sen ytterligare ett par kilometer längs landsvägen innan vi svänger ut på landet.

Det bär uppför i en omgivning som bjuder på både jordbruksmaskiner, kor och gödseldoft.

Ett par kilometer senare är vi framme vid vägskälet där leden delar sig igen.

Vår plan är att i morgon vandra över La Ruta de Hospitales, den del av Camino Primitivo som många anser vara den vackraste. Eftersom vädret i bergen är oberäkneligt har vi garderat oss och bokat nattens boende i Colinas de Arriba ett par kilometer längre fram längs den ordinarie leden.

I Colinas de Arriba finns nämligen en genväg upp till La Ruta de Hospitales som vi kan ta om vädret tillåter, om inte fortsätter vi bara vidare mot Pola de Allande.

Alltså fortsätter vi nu rakt fram längs leden mot Pola de Allande.

Det bär uppför och nerför längs slingriga grusvägar. Nu börjar det dessutom bli riktigt varmt och svettigt.

Tre kilometer senare är vi framme i Colinas de Arriba och kan checka in på Albuerge Los Hospitales.

Vi blir inkvarterade i ett sexbäddsrum. Jag får en underbädd i en våningssäng som gnisslar så fort jag rör mig. Med papperslakan och en alldeles för lång kudde.

En ack så välbekant känsla. Det är inte utan jag blir en smula nostalgisk.

Vi tvättar upp en maskin tvätt och tillbringar sen eftermiddagen i den fina trädgården.

På kvällen äter vi en gemensam pilgrimsmiddag. Mitt bordssällskap från Tyskland, Italien och Nederländerna bjuder på lite trevligt kallprat, men inte mer än så.

Dagens vandring:

Längd: 22 km
Antal steg: 34124
Tid: 7,5 h