Natten bjuder på usel sömn. Det är varmt och kvalmigt i rummet. En lång kudde som inte går att sova på och en säng som gnisslar så fort jag rör mig. Rumskamrater som snarkar och springer på toa hela natten.

Jag har glömt hur dåligt jag sover i gemensamma sovsalar. Vilken tur att det bara är den här natten.

Så jag vaknar redan klockan 5.30 och kan inte somna om. Utanför fönstret håller himlen långsamt på att färgas orange av den begynnande soluppgången. Det är så vackert att jag genast smyger ut för att inte missa en sekund av allt det vackra.

En stund senare har vi packat ihop oss och vi ger oss iväg längs genvägen upp mot Ruta de Hospitales. Klockan är inte mer än 7 så kanske får vi några ensamma timmar innan de andra pilgrimerna kommer ikapp oss.

Soluppgången över bergen bjuder på en orangefärgad himmel och nedanför ligger molntäcket som bomull över dalen. Det är alldeles tyst och stilla. Bara våra flåsande andetag som hörs. För nu bär det brant uppför. Riktigt brant.

Det är en underbar morgon. En morgon att minnas för alltid.

Vi vandrar riktigt långsamt denna morgon. Inte bara för att det bär uppför, utan för att vi inte vill missa en enda sekund av de vackra vyerna.

Det gör att en timme senare är de andra pilgrimerna ikapp oss. Morgonmagin är därmed bruten. Men vi är tacksamma för att vi ändå fick en hel timme ensamma i bergen. Nu är det en skara pratglada pilgrimer som delar leden med oss. Främst är det de spanska pilgrimerna som hellre verkar vilja prata än tyst njuta av vyerna. Kanske är de inte lika imponerade över landskapet som vi.

Nåväl, det är ändå ett riktigt trevligt gäng som vi nu börjar känna igen.

Snart har det ljusnat och ett grönt böljande landskap ligger framför oss.

Vi förstår varför Ruta de Hospitales anses vara den vackraste delen av Camino Primitivo. Inte bara känner vi tacksamhet över att det är vädermässigt möjligt att vandra denna led i dag, det ser dessutom ut att bli strålande sol hela dagen.

Vi uppfattar aldrig när genvägen från Colinas de Arriba går ihop med Ruta de Hospitales, men snart är vi framme vid Ruinas del Hospital de Paradiella, den första ruinen av de sjukhus som under 1400-talet erbjöd pilgrimer vård och skydd under den svåra vandringen över bergen.

Efter ruinerna ligger ännu en riktigt brant backe framför oss.

När vi äntligen flåsat oss upp för backen sätter vi oss på en sten, fikar och njuter av utsikten.

Trots solen är det kallt uppe i bergen. Fleecen får sitta på, men byxorna görs om till shorts efter ännu ett par branta backar.

Efter ett par kilometer kommer vi fram Ruinas del Hospital de Fonfaraón.

Ruinerna av det gamla pilgrimssjukhuset fungerar i dag som ett skydd för boskap. Här finns även ett kapell som så sent som år 1918 ännu var i bruk.

När vi lämnar ruinerna av det gamla pilgrimssjukhuset blir terrängen något flackare, men det bär fortfarande uppför, nu längs ett mer stenigt underlag.

Kullarna runt omkring är täckta av lila ljung.

Vi passerar sjön Laguna de la Marta och Alto la Marta (1105 m) innan det bär nerför.

Vi korsar landsvägen och fortsätter sen uppåt igen.

När vi kommer uppför backen slår vi oss ner framför den fina utsikten och dukar fram lunch. Sallad med makrill, salt och olivolja. En kopp te. Våra holländska caminovänner tycker vi borde addera ett glas vin till måltiden, men där går vår gräns för vad vi orkar packa ner i ryggsäcken.

Vi fortsätter sen upp mot dagens högsta punkt, Alto de Palo (1146 m) där leden från Pola de Allande går ihop med Ruta de Hospitales.

Härifrån leder en riktigt brant och stenig backe oss ner till den mer eller mindre övergivna byn Montefurado. En backe som är så svår att ta sig nerför att vissa pilgrimer med knäproblem väljer landsvägen istället.

Men våra knän håller och snart är vi nere på mer lättvandrad mark igen.

Nu nere på lägre höjder har solen börjat steka på ordentligt. Vandringen blir med ens riktigt tung, varm och jobbig.

Det bär uppåt och neråt. Och så uppåt igen till Lago.

Här tar vi en äppelpaus vid Iglesia de Santa Maria de Lago. Kyrkan är stängd så någon stämpel pilgrimspasset blir det inte. Vi som måste ha minst två stämplar om dagen för att få vår compostela i Santiago får jaga vidare.

Ännu en uppförsbacke leder sen in oss i en tallskog som skänker välbehövlig skugga.

Ett par kilometer senare är vi framme i Berducedo.

En sista backe tar oss upp till dagens boende, Araceli Casa de Aldea, i utkanten av byn. Vi får en nyckel till vårt fina dubbelrum av damen i receptionen, men det är inte så noga med att checka in oss. Det kan vi göra sen. Eller inte alls.

Det är ett riktigt fint boende med stenväggar och gröna ängar med betande kor utanför fönstret.

Jag som är riktigt trött efter dagens vandring orkar inte med någon mer promenad.

Istället skickas det betydligt piggare sällskapet tillbaka ner till byn för att handla öl och pizza på Bar El Cafetin. Och för att stämpla pilgrimspassen.

Dagens vandring:

Längd: 21 km
Antal steg: 34418
Tid: 8 h