Klockan är inte mer än 7.15 när vi packar ihop oss och ger oss iväg. Gårdagens regn har dragit förbi och det ser ut att bli ännu en varm och solig dag på caminon – denna näst sista vandringsdag.

Innan vi lämnar Melide gör vi ännu en avstickare upp till Igrexa de Santa María de Melide för att titta på utsikten.

Första timmen är vi nästan helt själva på leden, men sen brakar det loss.

Helt plötsligt bara väller det fram pilgrimer från alla håll och kanter. Det är barnfamiljer, kompisgäng, väninnorna med sina axelväskor, musik och två män med lösa hundar som springer in och skrämmer kor i en hage bredvid.

Det är inte ens lönt att försöka öka takten för att undkomma massorna. Jag kan inte minns att det var så här många pilgrimer längs denna sträckan. Jag minns att det visserligen var många, men det här är helt galet.

Dagens vandring ska visa sig bli en vandring genom minnenas allé.

Min fem veckor långa vandring längs Camino Frances för ett och ett halvt år sedan förändrade mitt liv. Och nu väcks alla minnena till liv igen. När jag kan berätta för mitt vandringssällskap att – nu passerar vi snart ett hus vars fönster kommer vara helt täckt av spindelväv – och det visar sig stämma känns det som mitt gamla camino-jag vandrar parallellt med mitt nya camino-jag.

Det är en märklig känsla.

Innan vi passerar stenarna över Río Catasol köper jag ett armband och får även dagens första stämpel av Jazmin Bisuteria.

Vi fortsätter vidare in i skogen.

En skog vars trädstammar är klädda av mossa och murgröna och där solens strålar strilar ner genom trädkronorna.  Att vi dessutom lyckas få några ensamma minuter i denna sagoskog gör upplevelsen ännu bättre.

När vi kommer fram till Taberna Parabispo bestämmer vi oss för att stanna till för en kopp kaffe och en stämpel i pilgrimspasset.

Tvärsöver vägen hittar vi El pequeno Oasis där en kvinna står och säljer Santiagokaka bland annat. Förra gången bedyrade en pilgrim jag mötte längs vägen att detta var caminons godaste Santiagokaka vilket visade sig stämma.

Självklart måste jag även denna gång köpa en bit för att se om det fortfarande stämmer att det här är den godaste kakan. Och ja, den smakar lika bra som sist.

Vi äter vår Santiagokaka, stämplar våra pilgrimspass och fortsätter sen vår vandring längs grusvägen in i ännu en grön sagoskog.

Här hittar vi Artesan Genaro där en man står och säljer armband, något som tydligen blivit populärt det senaste året. Förra gången jag passerade fanns det inga armbandsförsäljare alls längs leden, men å andra sidan inte heller den här bisarra mängden pilgrimer. Nu verkar vandringen de sista tio milen till Santiago vara ett jippo utan dess like, men det är bara att gilla läget. Jag är ju också här och bidrar till mängden.

Jag köper ännu ett armband och passar på att få ännu en stämpel i pilgrimspasset.

Vi passerar Boente (och spindelvävshuset) och fortsätter vidare ner mot Ribadiso.

I Ribadiso slår vi oss ner på Meson Ribadiso och beställer padrones och bläckfisk till lunch.

Vi får vänta en stund på maten och det hinner bli ganska kallt. Fleecen åker på igen trots att solen skiner. Medan vi väntar petar vi in ännu en stämpel i pilgrimspasset och roar oss sen med att lyssna på alla glada pilgrimer bredvid.

När lunchen är avklarad är det dags att ta itu med de fyra kilometerna upp till Arzúa.

Backen som jag förra gången upplevde som både lång och brant visar sig i dag vara en backe som inte kräver någon större ansträngning. Antingen har de senaste veckornas uppförsvandring längs Camino Primitivo gjort mig avtrubbad eller så var det värmen som knäckte mig förra gången.

Snart är vi framme i Arzúa.

Inte heller backen upp till Preguntono som jag i mörkret förra gången mindes som lång och brant gör något större väsen av sig denna gång.

Vi slår oss ner på Bar Preguntono.

Klockan är 14 och dagens tsunami av pilgrimer har dragit förbi. Ägaren håller visserligen på att stänga ner, men det går bra att beställa den sista biten sockerkaka och en kopp kaffe. Ännu en stämpel i pilgrimspasset blir det också. I dag har vi verkligen stämplat på. Det märks att vi närmar oss Santiago.

Kaffet visar sig vara totalt odrickbart, men vi sitter ändå kvar en stund i solen. Njuter av tystnaden och det faktum att de flesta pilgrimer nu verkar ha stannat bakom oss.

Vi har ytterligare fyra kilometer att vandra innan vi är klara för dagen.

Snart är vi framme i A Calle och kan checka in på dagens boende Casa do Herreo där vi tilldelas caminons finaste dubbelrum.

Det verkar bara vara vi och några spanska gäster som ska husera här i kväll, men möjligheten att beställa kvällsmat finns och vi hugger in på varsin tallrik riktigt god linssoppa.

I morgon vandrar vi in i Santiago de Compostela och vår camino är över.

Väderleksprognosen lovar åska och stora mängder regn redan från 6-tiden när vi tänker oss vandra iväg. Vi som har över tre mil att vandra.

Kanske tar vår tur med vädret slut i morgon, vi som inte fått många droppar regn på oss de här veckorna. Trots att både Asturien och Galicien anses vara de regnigaste regionerna i Spanien under våren.

Dagens vandring:

Längd: 22,7 km
Antal steg: 32590
Tid: 8 h