Jag vaknar klockan 4.45 och kan inte somna om. Väderleksprognosen lovar regn nu och och ett par timmar framåt, men när jag tittar ut genom det öppna fönstret är det fortfarande torrt ute.

Strax innan klockan sex lämnar vi alberguet för att vandra de sista milen till Santiago de Compostela. Dagens vandring är en av de längsta, över tre mil.

Det är mörkt ute när vi ger oss iväg, pannlampan är på för första gången denna camino.

Vi hinner inte så långt, tio minuter senare lyser himlen upp av en blixt. En blixt som snart följs av fler.

Att vända tillbaka är inget alternativ. Vi har en lång väg att vandra i dag och vi är inte sugna på att vända tillbaka ut i det öppna landskap vi just passerat. I stället stannar vi till vid ett hus och trycker oss så nära stenväggen vi kan. Snart är åskan över oss och regnet öser ner.

Vilken tur vi ännu inte hunnit in i skogen.

När åskan dragit förbi tio minuter senare bestämmer vi oss för att fortsätta, trots ösregnet. Det ska regna hela dagen så lika bra att trampa på.

Snart är vi genomblöta in på bara kroppen. Allt är blött. Det klafsar om skorna där vi trampar fram längs den vattenfyllda stigen. Det är beckmörkt inne i skogen, bara pannlamporna som lyser vår väg. Vi är alldeles ensamma, inte en endaste annan pilgrim i sikte.

I Salceda ansluter ett par pilgrimer på leden. Inte många, men vi är i alla fall inte längre ensamma.

När vi kommer fram till St Irene blir det äntligen uppehåll. Jubel och klang hinner vi tänka innan regnet återkommer med förnyad styrka.

Tre timmar senare är vi framme i Amenal och det är det dags för dagens första kopp kaffe. Vi har trampat på i ett riktigt raskt tempo vilket vi kan tacka regnet för och är nästan halvvägs.

Det första stället vi passerar är fullt av pilgrimer, det finns bara plats utomhus. Det är vi inte intresserade av, vi är tillräckligt blöta som vi är, så vi fortsätter vidare.

En stund senare passerar vi Hotel Parrillada och hör någon ropa – Sweden! Och ut kommer våra holländska caminovänner som vi inte sett på ett tag.

Vi slår oss ner vid deras bord för en pratstund. När vi berättar att vi har varit ute på leden i morgonens åskväder skakar de på huvudet och berättar att de sagt till varandra att de verkligen hoppades ingen var ute och vandrade i det vädret.

Efter en stund ger de sig iväg, men vi stannar kvar och försöker torka upp en smula. Dricker vårt kaffe, äter en torr kaka och får dagens första stämpel i pilgrimspasset innan vi ger oss iväg igen.

När vi kommer ut har det slutat att regna.

Vi passerar genom en sagolikt vacker skog som ännu ångar efter morgonens regn. Och nu väller det plötsligt fram pilgrimer från alla håll och kanter. Det verkar vara många som har väntat ut ovädret och nu ser sin chans att komma iväg.

Det är hundar, ballonger, musik, men en riktigt glad och härlig stämning. Precis som det ska vara den här sista vandringsdagen in mot Santiago.

Dagens andra stämpel erbjuds av en man som spelar säckpipa mitt inne i skogen.

När vi kommer fram till San Paio passar vi på att samla ett par stämplar, en från Porta de Santiago och en från närliggande Iglesia de Santa Lucia.

Nu är det bara några timmar kvar och än finns mycket plats kvar i pilgrimspasset.

Vi lämnar sen San Paio och vandrar vidare in i skogen igen.

Vi håller en riktigt rask takt för nu vill vi hinna fram till Santiago innan nästa regn förväntas vid 14-tiden. Vi passerar sällskap efter sällskap, men själva på leden blir vi förstås inte alls denna dag.

Nu skiner helt plötsligt solen. Lika oväntat som tacksamt, även om det inte finns en chans att skor och kläder ska hinna torka.

I Lavacolla besöker vi Iglesia de San Paio de Sabugueira för att inhämta ännu en stämpel i pilgrimspasset.

Mittemot kyrkan erbjuder en konstnär oss ännu en.

Vi passerar mil-stenen och fortsätter sen längs den asfalterade vägen förbi hus och hagar.

En mil kvar till Santiago!

I Villamaior stannar vi till vid Casa de Amanicio för ett glas färskpressad apelsinjuice och en sista bit Santiagokaka. Vi inhämtar dagens sjunde stämpel innan vi fortsätter ytterligare ett par kilometer till Monte de Gozo.

När vi kommer fram till Monte de Gozo får vi den första skymten av katedralens spiror. Det är en speciell känsla att nu se målet för vår vandring i fjärran.

Vi besöker Capilla de San Marcos, får en sista stämpel i pilgrimspasset och sitter sen tysta en stund och tänker på vår vandring som snart är över.

Vi fortsätter sen upp till Monumento al Peregrino uppe på kullen bakom kapellet, statyerna som skapades av den spanska skulptören José María Acuña López år 1992.

Förutom ett annat pilgrimspar på väg ner är vi ensamma här uppe. Vi ser en strid ström av pilgrimer vandra förbi nedanför kullen, kanske missar de statyerna precis som jag gjorde förra gången.

Solen fortsätter att skina på oss och fötterna är nu riktigt trötta. Vi har vandrat fort och långt denna förmiddag.

De fyra sista kilometerna fram till katedralen går genom stadens gränder.

Snart passerar vi valvet där en säckpipeblåsare står och välkomnar dagens pilgrimer.

Och sen står jag där igen! Framför katedralen i Santiago de Compostela. Jag är tillbaka. Även denna gång i strålande solsken (men med betydligt blötare skor).

Torget framför katedralen är fullsmockat av människor, många fler än förra gången. Vi får veta att spanjorerna firar högtiden Día del Trabajo med en långhelg och att många spanjorer därför passar på att pilgrimsvandra till Santiago.

Det förklarar ju den enorma ökningen av pilgrimer sen Melide.

Vi går ner till pilgrimskontoret och hämtar ut våra compostelas. Än så länge har 1720 pilgrimer hunnit anlända denna dag.

Vi sitter en stund i trädgården innan vi bestämmer oss för att leta upp vårt hotell. Himlen har börjat mörkna och vår stund i solen verkar vara över. Men det gör inte så mycket, nu är vi framme och klockan är inte mer än 15.

Det börjar regna, men vi hinner precis checka in på Hotel Windsor innan regnet tilltar i styrka.

Vi hänger upp våra blöta skor och kläder där vi finner plats på hotellrummet och unnar oss sen både lite vila och en god hämtpizza och ett glas cava för att fira att vår vandring längs Camino Primitivo är över.

Egentligen är vi inte så sugna på att lämna vårt hotellrum, men pilgrimsmässan måste vi förstås gå på. Dessutom skiner solen igen.

Vi strosar runt en stund i staden innan vi drar oss mot katedralen. Klockan är bara 18.15 och mässan börjar inte förrän 19.30. Trots det är alla bänkar fullsatta när vi kommer in i katedralen, men vi hittar en plats vid en av stenpelarna längst fram och slår oss ner.

Pilgrimsmässan är en speciell upplevelse trots att vi inte förstår ett ord av vad som sägs. Och ännu bättre blir den när jag äntligen får se botafumeiron svinga sin rök över kyrkorummet, något jag inte fick uppleva förra gången. Under tiden mässan pågår både regnar och åskar det, men när mässan är slut och vi kliver ut från katedralen är det åter uppehåll.

Vilken dag! Vilken camino! Jag är så tacksam för att jag åter fått möjlighet att vandra en camino.

När jag var här för ett och ett halvt år sedan var jag nästan säker på att jag inte skulle återkomma, att man bara vandrar en camino i livet. Jag är glad att jag hade fel. Nu är jag säker på att jag kommer att återvända så fort möjlighet ges. Att vandra en camino gör något med ens själ.

Och vägen slutar aldrig att kalla på en.

Dagens vandring:

Längd: 32,1 km
Antal steg: 52696
Tid: 8,5 h