Det är vår sista dag i Kappadokien.

Vi bestämmer oss för att boka in oss på en av de populära utflykterna i närområdet. Alla arrangörer säljer samma typ av utflykter och vi väljer den gröna turen då vi vill besöka en av områdets underjordiska städer.

Först bokar vi utflykten med Viator, men sent kvällen innan får vi meddelande om att utflykten har avbokats för vår del då den tydligen är överbokad.

Irritationen över att få reda på detta så sent är stor. Vad ska vi nu hitta på denna sista dag?

Men som tur är har agenturen tvärsöver gatan fortfarande öppet och vi bokar ännu en gång in oss på den gröna turen.

Strax innan klockan nio bär det iväg, vi och ett tiotal andra i en liten minibuss.

Vi inleder dagen med ett stopp utanför Göreme för att titta på utsikten.

Sen fortsätter vi vidare till Pidgeon Valley, dalen mellan Göreme och Uchisar.

Guiden berättar att klipporna nere i dalen tidigare beboddes av tusentals duvor, därav dalens namn. Duvornas spillning samlades upp för att användas som gödsel i jordbruket och de användes också som mat. Nu är det dock inte många duvor kvar. Enligt vår guide åt katterna upp dem, men om det är sant eller inte låter vi vara osagt.

Vi får en stund här på egen hand.

När den egna tiden i området tickat ner är det dags att åka vidare tänker vi.

Men så blir det förstås inte. För tvärsöver gatan finns ”Onyx Factory” och här inne säljs smycken och andra ting gjorda av onyx. Vi har gissat oss till det, så trots att ett besök här inte ingår i den gröna turen blir vi inte förvånade när vi helt plötsligt ska gå på en guidad tur här.

Vi smiter dock ut så fort vi kan. Köpa smycken är vi inte intresserade av.

Till sist är vi klara med Pidgeon Valley och alla eventuella onyxinköp och kan fortsätta vår utflykt.

Vi åker vidare till Narligöl, en lagun känd för sitt varma källvatten. Inte heller detta är ett stopp som ingår i den ursprungliga beskrivningen av turen vi köpte, men sjön är trevlig att titta på, likaså de omgivande bergen.

Nu ser vi framemot den utlovade tre kilometer långa vandringen i Iharadalen.

När vi kommer fram till dalen inleder vi med en kort gemensam promenad genom den lilla byn Belisirma ner till Melendizfloden. Floden som genom erosion under tusentals år format dalen och gett upphov till den 15 kilometer långa kanjonen.

När vi kommer ner till floden står bussen och väntar på oss. Ah, ville vi vandra lite i dalen? Räcker det med tjugo minuter? Undrar guiden när vi är några stycken som undrar vart den utlovade vandringen blev av.

Det gör det ju egentligen inte, men vi tar vad vi får och ger oss iväg längs den lilla stigen bredvid floden.

En sval och skön promenad och vi lyckas nog skrapa ihop en kilometer fram och tillbaka. Inte nära de utlovade tre kilometerna, men vi får helt enkelt nöja oss så.

Sen är det dags för lunch på restaurang Belisirma Seyir på andra sidan av kanjonen.

När lunchen är avklarad åker vi vidare.

Något Selimekloster ser vi inte röken av, inte heller panoramautsikten över Yakprahisar. Om det nu inte är samma som utsikten från lunchrestaurangen. Oklart i så fall.

Men nu står i alla fall ett besök i den underjordiska staden Derinkuy på dagordningen.

Derinkuy är en del av världsarvet ”Göreme National Park & the Rock Sites in Cappadocia” och är en av de största underjordiska städerna i Turkiet. Staden sägs vara arton våningar djup, varav åtta av dessa är öppna för besökare.

Hur många av dessa åtta våningar vi egentligen besöker är oklart. Vi anländer nämligen samtidigt som ett gäng andra busslaster och här verkar principen ”trycka in så många betalande besökare som möjligt” att gälla.

När dessutom de smala gångarna delas av människor både på väg upp och på väg ner så blir upplevelsen därefter. Det vill säga, den mesta av tiden står vi i kö för att ta oss fram genom gångarna.

Men det är åtminstone svalt och skönt där nere i underjorden.

När vi väl kommer upp till ytan igen har det hunnit bli eftermiddag.

Nu tänker vi ju att utflykten är slut och att vi ska bege tillbaka till Göreme. Men givetvis inte, det borde vi ju ha förstått.

En mannekänguppvisning i en skinnfabrik står nu på agendan. Men här säger vi faktiskt stopp. Vi har noll och inget intresse av skinnkläder och motiverar vår vägran med att vi redan besökt en sådan fabrik vid en tidigare utflykt, vilket förstås inte är sant.

Det är vi och en amerikansk kvinna som står över och i väntan på att de andra ska bli klara bjuds vi istället på en kopp turkiskt kaffe. Ett smart drag av oss med andra ord.

Och än är vi förstås inte färdiga.

Nu väntar ett besök i en affär som säljer Turkish Delight och andra gottigheter. Äntligen ett shoppingstopp som passar oss. Vi provsmakar både det ena och det andra och köper förstås med oss ett par paket hem.

Sen är vi äntligen klara för dagen. Dags att åka tillbaka till Göreme.

Trots att dagens upplevelser inte alls stämde överens med den utflykt vi köpte är vi nöjda med dagen. Vi har fått se lite mer av Kappadokien och även fått med oss ett par paket Turkish Delight hem, en vara vi faktiskt inte hittat mycket av i affärerna i Göreme.