Första gången jag hör talas om vandringsleden Treparksmötet är i en stuga i Stensdalen år 2017. Vi vandrar då Vålådalsfyrkanten och i stugan ligger en trave med gamla Turist-tidningar. Det är i en av dessa som jag hittar ett reportage om Treparksmötet och jag fastnar direkt.

Ända sedan dess har denna vandring stått på min vill-göra lista. Men att det ska ta åtta år innan min dröm blir verklighet hade jag väl aldrig kunnat tro.

Men i dag är det äntligen dags.

Vi har tillbringat natten på fjällstationen STF Ritsem, en tio minuters promenad från den lilla hamnen där vi hoppas att M/S Storlule ska ta oss över sjön Akkujaure denna morgon.

Vi är tidigt på plats. Båten går klockan 7.25 och den väntar inte en minut har vi fått höra.

Vi är bara ett tiotal vandrare som hoppar på båten denna morgon, vi som förväntat oss mängder av vandrare. Vandringen är en av STF:s signaturleder och har varit omskriven en hel del i media de senaste åren. En lätt och vacker vandring. Lapplands svar på populära Jämtlandstriangeln.

Nåväl, jag klagar inte. Jag har gärna fjällandskapet för mig själv.

Vi blir avsläppta vid Änonjalme. Ger oss direkt iväg till Akkastugan två kilometer bort.

Vi kommer mitt i sommarens värmebölja.

En sol som steker på en klarblå himmel och en temperatur som redan klivit över 20 graders strecket trots att det bara är tidig morgon.

Det här kommer bli en tuff vandringsdag. Tur att det finns fjällbäckar att fylla på vattenflaskorna med.

Stigar och spänger avlöser varandra. Myrarna lyser röda av hjortron. Men vi kommer för tidigt. Hur vi än letar lyckas vi inte skrapa ihop mer än ett par mogna bär.

Efter ytterligare två kilometer kommer vi fram till Vuojatädno vars vattenmassor med full kraft forsar ut i Akkajaure.

Här stannar vi till en lång stund. Mäktiga vyer som dessa ska inte hastas förbi.

En hängbro tar oss till sist över forsen och vi vandrar in i Stora Sjöfallets Nationalpark.

Vår vandring fortsätter sen vidare över myrar och genom fjällbjörkskogar. Och varmare och varmare blir det vartefter solen stiger på himlen.

Vandringen känns riktigt tung. Värmen tar på mig och dessutom längtar jag efter kalfjäll. Fast gissningsvis är det ännu varmare längre upp där det inte finns några björkar som skänker skugga.

När vi kommer fram till Sjnjuvtjudisjávrásjjåhkå (!) bestämmer vi att det är dags för lunch.

Fram med stormköket och ingredienserna till det som ska bli lunch (och middag) de kommande tre dagarna; torkade grönsaker och pasta i någon form. Klassisk vandringsmat. Finncrisp och mjukost på tub som tillbehör. Det är sen gammalt.

Vi slår oss ner i skuggan av ett stort stenblock invid ån och hugger in på godsakerna. Allt smakar fantastiskt ute i det fria.

Nu kommer det fler och fler människor. Många tar sig ett svalkande dopp i ån, men vi bestämmer oss för att vandra vidare.

Vi har redan suttit här över en timme.

Snart kommer vi fram till platsen som gett upphov till vandringens namn; Treparksmötet.

En hängbro över Sjnjuvtjudisjåkhå tar oss in i Sarek nationalpark.

Även om själva mötet mellan de tre nationalparkerna Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta är mitt ute i jokken är det här vi hittar de tre informationsskyltarna, en från varje nationalpark.

Vi fortsätter genom Sarek ytterligare ett par hundra meter innan en hängbro över Sjpietjavjåkhå leder oss in i Padjelanta Nationalpark.

Det är knappt en kilometer till Kisuristugorna där vi ska tillbringa natten. Stugorna drivs av samernas samfällighet Badjelánnda Laponia Turism och avgiften betalar vi direkt till stugvärden (kortbetalning fungerar utmärkt).

Vi är nästan först på plats och kan därmed lägga beslag på stugans enda dubbelrum.

Det är alltid skönt att slippa dela rum med snarkande främlingar.

Det blir inte så mycket gjort denna kväll. Värmen slår fortfarande hårt mot oss. Ett dopp i någon svalkande jokk hade visserligen suttit fint, men för att komma till badplatsen behöver vi gå tillbaka till Sjpietjavjåkhå och det orkar vi helt enkelt inte.

Eftersom myggen nu dessutom verkar ha fått smak på oss tillbringar vi resten av kvällen i vårt rum. Läser våra medhavda böcker och äter choklad som vi provianterat i den lilla kiosken.

Dagens vandring slutar på 15 km och tar oss knappt 7 timmar.

En riktigt fin första vandringsdag, även om jag gärna hade sluppit undan den tryckande hettan.