Första natten på vår resa i Georgien tillbringar vi i huvudstaden Tbilisi, men redan morgonen därpå är det dags att åka vidare till den lilla orten Stepantsminda/Kazbegi, en dryg mil från den ryska gränsen i Kaukasusbergen.

Vi vaknar sent, klockan hinner bli åtta innan vi packar ihop oss. Hotellets frukost börjar inte förrän klockan nio och någon frukostpåse är mannen i receptionen inte intresserad av att ordna fram till oss. En yoghurt och en halv spenatpaj får duga denna morgon.

Vår chaufför är bokad till klockan nio, men en halvtimme innan får vi ett meddelande om att han redan står utanför på gatan och väntar.

Så vi lämnar Art Hotel Claude Monet, hotellet med den färgglada interiören och de många trasiga dörrhandtagen och börjar vår resa mot Kaukasusbergen.

Det tar ett tag innan vi tagit oss genom Tbilisi, denna huvudstad som är mycket större än vi förväntat oss.

Vi har förbokat vår privata transfer via Viator och betalar 1200 kr för resan. Då ingår alla stopp vi önskar under resan längs den väg som kallas Georgian Military Highway och som löper hela vägen till Ryssland.

Vår chaufför kan ingen engelska, men på något sätt lyckas vi kommunicera ändå. Han har full koll på vad som är sevärt längs vägen och stannar med jämna mellanrum så vi får hoppa ut ur bilen och ta oss en titt.

Vårt första stopp görs vid Zhinvali vattenreservoar, en damm längs floden Aragvi.

Nedanför oss ligger den stora turkosblå dammen och i bakgrunden tornar de kaukasiska bergen upp sig i höstgula nyanser.

Färden fortsätter sen vidare upp i bergen.

Längs vägkanten står gummibåtar lutade mot igenbommade stånd. Säsongen för forsränning är över för denna gång, men verkar vara en populär aktivitet under högsäsong. Nu består floden mest av små bäckar av vatten.

Vi gissar att det ser annorlunda ut på vårkanten när smältvattnet från bergen rinner ner i dalen.

Vi kör vidare till Ananuri och fästningen från 1600-talet.

Här får vi en halvtimme att strosa runt på egen hand. Vi besöker den ena av områdets två kyrkor. Det är söndag och besökarna kommer och går. En präst mässar i ett hörn, några ber och någon tänder ljus.

När tiden är ute går vi ner till den väntande bilen som nu är omgiven av gatuhundar i alla färger och storlekar.

De flesta hundar verkar vara chippade och ser ganska välmående ut trots allt. Vi får veta att de som är chippade ofta är både kastrerade och vaccinerade mot rabies. Trots det vågar jag inte mig på att klappa någon av dem, även om de ser både tillgivna och vänligt sinnade ut.

När vi passerar Jevaripasset på 2379 meter stannar vi till igen och tittar på utsikten.

I bakgrunden tornar snöklädda bergstoppar upp sig. De blir högre och högre ju längre upp i bergen vi kommer.

Vi stannar till vid det rysk-georgiska vänskapsmonumentet från år 1983.

Ett monument av färgglad mosaik med sägner och berättelser från respektive land och som i mitten enas av Jungfru Maria.

Åtminstone är det den information vi får till oss när vi tjuvlyssnar på en engelsktalande guide som är där med en grupp turister.

Klockan är bara tolv när vi blir avlämnade vid Mountain House Hotel i Stepantsminda där vi har bokat in oss två nätter.

Orten Stepantsminda är även känd under namnet Kazbegi och ligger vid foten av Mt Kazbek (5054 m) som tillhör Stora Kaukasusbergen.

Medan vi väntar på att vårt rum ska bli klart slår vi oss ner i restaurangen, dricker en kopp kaffe och tittar på den vackra utsikten genom hotellets panoramafönster.

På kvällen går vi ner till centrum, en promenad som tar oss tio minuter. Det regnar så någon längre promenad blir det inte.

Vi provianterar på SPAR och äter middag på restaurang Chek Shawarma.

Sen går vi tillbaka till hotellet, mätta och nöjda med dagen.

En gatuhund följer efter oss hela vägen tillbaka till hotellet och är nära på att följa med oss ända in i hotellreceptionen.

Två dagar senare

När vi två dagar senare reser samma väg tillbaka till Tbilisi stannar vi till på nästan samma ställen som under resan till Stepantsminda.

Vi bokar även den resan med Viator, men denna gång betalar vi endast 800 kr. Då får vi även en chaufför som kan engelska och har arbetat som turistguide i området.

Ett besök i skidorten Gudauri erbjuder provsmakning av traktens honung och resulterar i två hutlöst dyra burkar honung med smak av vildblommor och kastanj.

Förmodligen blir vi lurade. Det blir vi alltid, men det gör inget.

Honungen är mycket god och man ska gynna lokala producenter.