Under sommarens resa till Rumänien är ett givet stopp Salina Turda – saltgruvan som innehåller en hel nöjespark och mer därtill.

Nattens sena ankomst gör att vi inte vaknar så tidigt som vi kanske hade önskat, men strax efter klockan 10 är hyrbilen uthämtad och vi rullar ut på de rumänska vägarna mot staden Turda, 3 mil utanför Cluj Napoca.

Det blir ett par turer inne i Turda innan vi hittar rätt väg, för trots både gps och informationsskyltar lite här och där är det inte helt lätt att hitta vart vi ska åka för att komma till saltgruvan.

Vi gör som flera andra. Vägrar betalparkeringen precis utanför gruvan och parkerar i stället på en liten grusplätt en bit därifrån.

Inträdet kostar ca 140 kr/person.

Vi har räknat med många människor en lördag som denna, men trots att vi får köa en liten stund för att komma in känns besöksantalet helt hanterbart.

För att komma fram till gruvingångarna passerar vi först en lång korridor av salt. Och nej, jag gör inte som många andra tycks göra, provsmakar om det verkligen är salt på väggarna.

Även om jag förstås känner impulsen.

Vi börjar med att ta oss ner 42 meter i underjorden till gruvan Mina Rudolf.

Här kan man välja att ställa sig i kö för att ta hissen eller så tar man de 172 trappstegen ner. Vi väljer det sistnämnda.

Här finns allt möjligt och omöjligt som man förstås inte förväntar sig nere i en saltgruva.

Det första som möter oss när vi kommer ner är ett stort pariserhjul, men här finns också lekplats, golfbanor och pingisbord. Allt kostar extra förstås.

Men innan vi hänger oss åt någon av aktiviteterna här bestämmer vi oss för att göra ett besök i Mina Terezia, gruvan längst ner. Den med sjön där man kan hyra en båt och ro runt.

Även här väljer vi trapporna. Vilket vi nästan ångrar en stund senare. För här är det trångt. Människor på väg upp, samtidigt som vi är många på väg ner. Och det finns inte plats för båda att mötas.

Den 90 meter djupa Mina Terezia är den äldsta av gruvorna i Salina Turda. Här bröt man salt mellan år 1690-1889.

Vi blir inte så långvariga här nere. Avstår båtfärden. Det lockar inte att bara ro omkring i den lilla sjön. Vi nöjer oss i stället med att titta ut över de vackra saltmönstrade väggarna och andas in den hälsofrämjande luften som sägs bota det mesta.

Sen går vi upp igen. Trapporna även denna gång.

Väl uppe i Mina Rudolf igen måste vi förstås passa på att åka pariserhjulet. Några fler chanser att åka pariserhjul långt under jorden lär ju inte dyka upp igen.

Vi betalar ca 35 kr/pers för åkturen som tar åtta minuter.

När åkturen är avklarad tar vi ett varv till på området. Men helt ärligt finns det sen inte så mycket mer vi vill göra. Här finns ingen restaurang, inget kafé, och vi börjar bli hungriga.

Så vi tackar för oss och vänder uppåt igen. Vi väljer återigen de 173 trappstegen före hissen.

Utsikt över Mina Terezia från Mina Rudolf

Väl ute i solen igen går vi längs vägkanten bort till bilen. En vägkant full av vackra blommor gör att det tar en stund.

Kryss och bock på bucketlistan. En äkta saltgruva har nu besökts.

Nu rullar vi vidare mot något att äta och dagens efterlängtade vandring i Turda Gorge.