Att vi ska vandra i Karpaterna känns självklart när vi bokar sommarens resa till Rumänien. Valet av plats faller på Piatra Craiului Nationalpark i de södra delarna av Karpaterna.

Nu är bara frågan vilken vandringsled som passar oss bäst. Våra efterforskningar på nätet leder oss till Prăpăstiile Zărneștilor (Zarnesti Gorge), en av områdets mest populära vandringsleder.

Men exakt var leden börjar och hur vi fortsätter vidare från ravinen, om det går att vandra i en cirkel, det får vi inga ordentliga svar på. Hur mycket vi än letar.

Så vi kör till byn Zărnești, knappt 15 km från vårt boende i Moieciu de Jos.

Men här hittar vi varken ledmarkeringar eller några informationsskyltar om var vandringslederna börjar. Vi bestämmer oss för att fortsätta längs grusvägen tills vi kommer fram till Fântâna lui Botorog, en fontän mitt ute i ingenstans.

Här finner vi äntligen vad vi söker. Både en parkeringsplats och informationsskyltar.

Fântâna lui Botorog

Här finns också en parkeringsvakt som tar upp en avgift för både parkering och inträde till nationalparken. 50 lei (ca 115 kr) kostar kalaset.

Åtminstone för oss.

Vi börjar vår vandring längs en grusväg in i skogen. Bilar kör hela tiden om oss och även här tycks skolklasser vara på besök. Men efter att vi passerat bommen in till ravinen är vi alldeles ensamma på leden.

Omgivna av berg och en forsande bäck bredvid.

Vi följer förstås ledmarkeringarna. Något annat vågar vi ju inte.

Vandringen genom ravinen är ca 3 km lång. En vandring extra allt. Här skulle vi kunna gå fram och tillbaka hela dagen, men mer än så här måste vi ju vandra nu när vi är här.

Tanken är att ta oss till byn Magura, den enda byn som ligger helt inne i nationalparken.

Men när vi väl kommer fram till platsen där leden delar sig blir vi tveksamma. Skylten som pekar åt det håll vi tror vi ska vandra innehåller helt andra namn. Vi vågar inte chansa. För tänk om stigen inte leder till Magura utan någon helt annanstans.

Vi väljer i stället att fortsätta längs de blå ledmarkeringarna mot Cabana Curmătura.

Vi fortsätter vår vandring längs ravinen. Grottor, blommor och fjärilar kantar vår väg.

Snart dyker det upp en skylt som pekar in mot skogen.  Här verkar det vara gula ledmarkeringar vi ska följa. Men några sådana finns inte på kartan vi fotograferade på parkeringsplatsen.

Vi chansar ändå. Skylten pekar mot Cabana Curmătura och det är ju dit vi ska.

Det är en underbar skog vi vandrar genom. Fortfarande alldeles ensamma.

Det känns lite så där faktiskt. Framförallt för att den här leden inte finns utmärkt på kartan. Men också för att Rumänien är ett av Europas björnrikaste länder och någon nalle är vi inte sugna på att möta.

Kanske bäst att sjunga en liten trudelutt så att alla eventuella björnar hör att vi kommer.

Ett par kilometer senare öppnar sig skogen och vi kommer fram till en äng.

Det känns som att kliva in i en saga.

Det här måste vara en av de vackraste ängar vi någonsin sett. Vi är omgivna av branta berg och tät granskog. En sol som lyser upp de böljande kullarna. En bit bort betar hästar med klingande bjällror.

Det blir förstås en fikapaus i gräset. En riktigt lång sådan för att vara oss.

När fikan är avklarad vandrar vi vidare över ängen.

Leden fortsätter sen uppåt längs små bäckar. Nu börjar det också komma fler människor. Här inser att vi hade kunnat fortsätta följa de blå ledmarkeringarna nere i ravinen, i stället för att vika in i skogen. Men då hade vi förstås missat den sagolika ängen.

Sista biten upp mot Cabana Curmătura känns som en brant evighetslång backe.

När vi kommer fram beställer vi tomatsoppa och bröd. Äter sen härligheten till en svårslagen utsikt. Hämtar andan.

Sen är det bara att vandra neråt igen. Det får bli samma väg tillbaka.

Eller nästan. För nu väljer vi att följa de blå ledmarkeringarna ner till Prăpăstiile Zărneștilor.

När vi kommer tillbaka till Fântâna lui Botorog har vi vandrat 14 km och det har tagit oss drygt 5 timmar.

Det här var en riktigt härlig och varierad vandring som gav mersmak. Vi hade gärna stannat fler dagar och klurat ut fler vandringsleder att ta oss an. Men det får räcka så här. För mest troligt kommer vi inte tillbaka.