I dag är det dags för lite historia.

Transylvanien kan stoltsera med inte mindre än tre världsarv och vi tänker förstås passa på att besöka samtliga på vår väg till Moieciu de Jos.

Först ut är Biertan, en liten stad med drygt 2300 invånare.

Stadens stolthet (får man förmoda) är den befästa kyrkan från 1550-talet som tronar på en höjd mitt i centrum. Och det är ju därför vi är här. För att besöka resans första befästa kyrka, en typ av kyrka som är vanligt i Transylvanien.

Vi hittar en parkeringsplats vid stadens torg, ett par meter från ingången till kyrkan.

Innan vi betalar oss in på området går vi ett varv runt kyrkan. Och det ska erkännas, innan vi kom hit hade vi ingen aning om vad som egentligen menades med en befäst kyrka. Men efter ett varv runt den höga skyddsmuren som omger kyrka vet vi.

Förr i tiden var de största städerna helt befästa, men i de mindre städerna nöjde man sig med att bygga befästningar runt kyrkan.

Inträdet betalas i den lilla bokaffären bredvid kyrkan.

Vi går ett par varv uppe på området. Tittar in i kyrkan och blickar ut över staden från olika håll. Kikar även in i ”fängelset för olyckliga par”. Här låstes skilsmässosugna par in tills de kom överens igen.

Med endast en liten säng att dela och en uppsättning glas, bestick och tallrik, gissar vi att det gick ganska fort.

Utsikt över staden från kyrkan

Fängelse för skilsmässosugna par

När vi synat omgivningarna kring kyrkan från alla håll och kanter är det dags att köra vidare.

Nästa punkt på dagordningen är att besöka Sighișoara, staden vars medeltida centrum sedan år 1999 är upptaget på Unescos världsarvslista.

Vi har läst mycket gott om staden, att det ska vara en av Rumäniens vackraste platser. Så våra förväntningar på denna medeltida plats är således skyhöga.

De infrias tyvärr inte ska det visa sig.

Inte nog med att gatorna är knökfulla av andra turister och det säljs tingelitangel i var och varenda hörna. De där små gränderna med färgglada hus verkar också lysa med sin frånvaro. De som vi sett så många bilder av på nätet.

Jodå, det finns färgglada små hus. Men absolut inte i den mängd vi förväntat oss. Då går vi ändå för säkerhets skull genom varenda liten gränd, varenda liten gata, för att vara säker på att inte missa något. Men nej, mer än så här blir det inte.

Kanske gör sig Sighișoara bäst en tidig morgon innan alla besökare kommer hit.

Huset där Vlad III Dracul tillbringade sina första år – numera en restaurang

Restaurangerna vid torget är fulla, men det gör inget. Vi är ändå inte speciellt sugna på att sätta oss där.

Det får bli varsin papanasi från ett hål i väggen i stället. För att mätta den värsta hungern. En stund i skuggan vid den lilla kyrkotrappan där vi mumsar i oss nyttigheten, sen är det dags att köra vidare.

Dagens lunch – papanasi

Dagens sista stopp blir den lilla byn Viscri med sina drygt 500 invånare.

Här möts vi av stenlagda gator och traditionella hus. Och förstås ännu en befäst kyrka. En kyrka som – åtminstone till utsidan – skiljer sig från den vi nyss besökt i Biertan.

Vi nöjer oss med att varv runt kyrkan.

Dels har vi redan besökt en befäst kyrka i dag (och så intresserade är vi inte av kyrkor), dels kommer vi samtidigt som en hjord av pratsugna skolungdomar väller in över området.

Den stora behållningen i Viscri blir storkboet på ett av hustaken och de vackra (färgglada!) husen där tiden tycks ha stått stilla.

Vi känner att vi nu fått vår dos av transylvaniska världsarv. Det räcker gott så här. Check och bock på listan.

Nu längtar vi efter skog och berg.