I dag är det dags för resans första nationalparksbesök, Vadvetjåkka Nationalpark. Sveriges nordligaste nationalpark, belägen vid norska gränsen och en av våra mest otillgängliga nationalparker.

Sommartid har vi dock fått höra att det ska vara en ganska enkel vandring från parkeringsplatsen vid Kopparåsen, två mil från Abisko där vi inkvarterat oss de närmaste dagarna.

Så det är till Kopparåsen vi styr kosan denna morgon. Med en väderleksrapport som lovar regn, regn och ännu mer regn hela dagen. Men regnkläderna är nerpackade och humöret är på topp. Man kan ju inte ha tur med vädret jämt tänker vi.

Men än så länge hänger bara regnet i luften, så kanske får vi någon timme utan regn. Vi håller tummarna.

Vi ger oss i väg genom fjällbjörkskogen, eller åtminstone det som är kvar av den vilket inte är mycket.

Fjällbjörkmätarlarverna har gått hårt åt fjällbjörksbeståndet i hela området. Nu är det mest vita stammar som sticker upp bland de rosa rallarroserna.

Det bär visserligen uppför, men det är ingen ansträngande vandring.

När vi kommer upp på Kuokkelfjället uppenbarar sig helt plötsligt en stuga framför oss. En riktigt vacker stuga. En skylt vid leden berättar att stugan är privat och ber oss visa hänsyn när vi passerar.

Det gör vi förstås. Ingen fika på altanen eller i det som kan tänkas fungera som en trädgård. Men en stor informationslapp i fönstret lockar oss närmare. Och då kan vi förstås inte låta bli att kika in. Det ser definitivt ut som någon bor i stugan. Åtminstone ibland, för stugvärden bor tydligen i Gällivare.

(När vi kommer tillbaka googlar vi fram information om stugan som byggdes i slutet av 1800-talet och var tänkt som boende åt gruvfogden. För på den tiden satsade man på brytning av kopparmalm här).

Vi fortsätter vår vandring över fjället.

Omgivna av snöklädda fjällstoppar, små sjöar lite här och var… och nu helt plötsligt en sol som skiner från en nästan klarblå himmel.

Vad hände med regnet? Men vi klagar förstås inte. Inte när vädret överraskar åt det här hållet.

Leden fortsätter ner i fjällbjörkskogen igen. Här har skogen klarat sig bättre från fjällbjörkmätarlarverna, även om det även här finns en hel del döda träd.

Vi fortsätter en bit längs sjön Vuolip Njuorajávri innan vi åter svänger in i skogen.

Snart ser vi bron som talar om för oss att vi nästan är framme i nationalparken.

Men bara nästan. För även om nationalparksskylten är placerad här är det ytterligare en kilometer att gå innan vi är framme.

Men först kikar vi förstås i postlådan. Kanske finns det tygmärken kvar? Men det gör det inte, påsen är tom.

Vi fortsätter sen vidare till nationalparken. Här finns inga markerade stigar, men det är lätt att hitta. För trots att detta är en av Sveriges minst besökta nationalparker är vi långt i från de första som går här.

Snart ser vi nationalparkssymbolen ute i myren. Vi är äntligen framme!

Vi inser ju att vi inte kommer komma så långt i nationalparken. En vandring upp på den lilla åsen framför oss, sen stoppas vi av ett större vattendrag.

Något vad står inte på dagordningen för vår del. Vi nöjer oss så här. En fika på ett stenblock tillsammans med några ettriga myggor, en kort promenad i omgivningen och så får vi förstås en fin utsikt över nationalparken uppifrån åsen.

Vi är nöjda så här. Nationalpark nr 26 kryssas och bockas från listan.

Hit men inte längre för vår del

Vi vänder tillbaka igen.

Vandringen tillbaka går i riktigt rask takt.

Solen fortsätter att skina på oss, inte ett regnmoln finns nu i sikte. Vi inser vilken tur vi har. Nationalparkens läge nära Atlanten gör nämligen detta till ett område med vanligtvis mycket regn och gråväder.

Men i dag är leden är torr och lättvandrad, med bara något enstaka lerigt parti att ta sig över.

Belöningen!

Vandringen slutar på 22 km och tar oss 7 ½ timme, inklusive två fikapauser.

En av våra bästa vandringar under resan blir omdömet.

Inte en endaste människa mötte vi, varken på dit- eller tillbakavägen vilket vi tycker är lite märkligt. För det här är en riktigt fin och lättvandrad led och vi vet att intresset för att ”besöka alla Sveriges nationalparker” har ökat sen pandemin. Men just i dag verkade vi vara helt själva om äventyret.

Och tygmärke fick vi förstås. Inne på Naturum Abisko.