Trots en riktigt högljudd snarkare i sovsalen sover jag riktigt gott och vaknar pigg, frisk och utvilad strax efter klockan fem.

Jag tassar tyst ner till receptionen och börjar göra mig i ordning inför dagens vandring. Och jag är inte först. Vi är en nätt liten skara som planerar att starta tidigt i dag.

Min yoghurt som jag lämnat i kylskåpet och som var tänkt att utgöra frukost blir det inget med. Köket är låst. En banan får duga som bränsle denna morgon.

Jag gör sällskap med Isabell, en ung tjej från Danmark. Tur är väl det för det är mer än en gång hon räddar mig från att gå fel där vi vandrar fram i mörkret längs gatorna genom Estella och närliggande Ayegui.

Efter ett par kilometer är vi framme vid vinfontänen i Irache, en av höjdpunkterna längs Camino Francés. Åtminstone enligt vissa. Själv är jag inte speciellt sugen på vin denna tidiga morgontimme. Så när det visar sig att vinfontänen är tom blir jag inte särskilt besviken. Påfyllning av vin sker visst först klockan åtta, men då hoppas jag ju vara en bra bit härifrån.

Vi stannar ändå en stund. Passar på att utforska området nu när vi nästan har stället för oss själva.

Här var det tomt denna tidiga morgon!

Jag fortsätter sen ensam vidare. Det är alldeles kolsvart ute. Utan pannlampan hade jag verkligen famlat i mörkret.

I dag ligger en lång vandringsdag framför mig, den längsta hittills. Uppemot tre mil, kanske något kortare om jag väljer att ta vägen via Luquin. I går var jag säker på att jag skulle välja den vägen, men i dag är jag inte lika säker. Kanske blir det istället vägen via Azqueta som är både längre och brantare. Även om det bara skiljer en kilometer mellan de båda.

Jag får se vilken väg jag väljer när jag kommer fram till platsen där leden delar sig.

Det börjar ljusna. Framför mig ligger nu ett fantastiskt landskap med böljande kullar, allt inbäddat i ett gyllene sken från den begynnande soluppgången.

Det är en riktigt vacker morgon. En av de bästa så här långt.

Än är det svalt och skönt. Kanske har jag ytterligare en timme på mig innan solen kommer fram och gör vandringen varm och outhärdlig. Hoppas det i alla fall.

Jag är alldeles ensam, så när som på ett par bekanta ansikten som vid ett tillfälle dyker upp bakom mig. Vi byter några ord innan de passerar och går vidare. Men var är resten av alla pilgrimer? I vanliga fall brukar de flesta komma ikapp mig efter ett par timmar.

Men i dag är det fortfarande tomt. Jag har leden för mig själv. Inte för att jag klagar, det är riktigt skönt att vandra ensam. Speciellt i vackra omgivningar som dessa. Men lite märkligt känns det allt.

Jag fortsätter min vandring längs de slingrande grusstigarna. Det bär mer uppför än nerför.

Framför mig ser jag en liten by. Klockan är bara åtta, men från byggnaderna hörs hög musik och glada tillrop. Här verkar nattens fiesta ännu pågå.

Det visar sig att jag nu är framme i Luquin. Och att jag har tagit den kortare leden utan att veta hur det har gått till. För jag kan inte minnas att jag har passerat något ställe där leden delar dig. Men det måste jag ju ha gjort.

Det förklarar ju också varför jag är nästan ensam på leden i dag. De andra måste ha valt den andra vägen.

Luquin

Jag fortsätter vidare genom byn och över fälten. Snart verkar de båda lederna gå ihop igen och nu blir det återigen fler pilgrimer längs vägen.

Solen står åter högt på himlen. Hettan är tillbaka och det med besked. Det är med tunga steg jag trampar på längs grusvägarna, förbi vinrankor och olivlundar.

Den extrema värmen är definitivt vandringens största utmaning.

När en foodtruck plötsligt dyker upp framför mig ser jag min chans till både skugga och något att äta.

Lyckan är total när jag inser att det här går att beställa både grönsaker och hummus. Visserligen till ett pris som är allt annat än pilgrimsmässigt, men jag gör vad som helst för en dag utan en bocadillo eller en croissant.

Ett glas färskpressad apelsinjuice till det och livet kan inte bli bättre.

Jag parkerar mig under ett träd, mumsar på mina grönsaker och dricker min juice. Har sen svårt att förmå mig att åter kliva ut i den stekheta solen.

Men än är det långt kvar av dagens vandring.

Det är varmt, det är svettigt och det är riktigt kämpigt där under solens brännande strålar. Tills jag kommer på, jag har ju ett solparaply nerpackat någonstans i ryggsäcken. Varför använder jag inte det?

Jag rotar snabbt fram det ur ryggsäcken. Med paraplyet i ena handen, stavarna i den andra, fortsätter jag sen min vandring. Vilken skillnad! Varför jag inte har använt mitt paraply de senaste dagarna är en gåta.

Klart man måste ha ett paraply när solen står som högst på himlen och temperaturen närmar sig 30+ grader.

När jag kommer fram till Los Arcos är egentligen planen att slå mig ner på en av uteserveringarna och äta lite lunch.

Men nu har jag fått fart under vandringsskorna. Någon längre paus känns inte nödvändig. Det är lika bra att knata vidare.

Jag köper lite vatten och fortsätter sen vidare genom staden.

Los Arcos

En drygt sju kilometer lång grusväg ligger framför mig, i fjärran syns en liten by ute bland fälten. Jag gissar att detta är Sansol, min destination för dagen.

Jag är så lycklig över mitt paraply. Vandringen går nu som en dans. Även om det förstås fortfarande är varmare än vad som känns bekvämt.

Sista biten in mot Sansol går längs en större asfalterad väg.

Snart är jag framme vid mitt albergue, Palacio de Sansol, ett gammalt barockpalats från 1600-talet. Här blir jag välkomnad av en man från Nederländerna som tjänstgör som värd denna sommar.

Han frågar mig om jag har bokat, annars är det tyvärr fullt. Jag berättar att jag har förbokat alla mina boenden. Som för att ursäkta mig lite berättar jag att jag nog inte är den typiska pilgrimen som tar dagen som den kommer och ser var jag hamnar när dagen är slut. Inget ”go with the flow” här.

Han bara skrattar och säger att det är klokt gjort.

Not booking your bed in advance is not going with the flow! It is going with the tsunami! Now in the beginning of september it is like a tsunami of pilgrims trying to get a bed every day.

Albergue Palacio Sansol

Jag har bokat en bädd i ett 6-bäddsrum för kvinnor. Tre våningssängar i stål på rad. Eftersom jag är först får jag välja säng och jag väljer förstås en underbädd i hörnet.

Bäddar med papperslakan och tar sen en dusch.

Snart tittar mina rumskamrater in, en efter en. Ett blandat gäng från USA, Kanada, Danmark och Israel, både bekanta och nya ansikten.

Vi är ett riktigt härligt gäng som finner varandra direkt.

Jag och Isabell delar på en maskin tvätt. Sitter sen en stund på den fina terrassen medan tvätten blir klar.

Trots att jag vandrat långt i dag känns benen riktigt pigga. En liten runda i Sansol hinner jag med innan det är dags att äta gemensam middag.

Utsikt över grannbyn Torres del Rio

På kvällen blir det en trerättersmiddag som tillagas av husets 80-åriga ägare.

Det blir ännu en minnesvärd kväll med god mat, många skratt och fina samtal med människor från hela världen. Det är helt klart det bästa med caminon. Alla människor jag möter.

Dagens härliga middagssällskap

Dagens vandring:

Längd: 28,4 km
Antal steg: 42909
Tid: 7,5 h