Natten blir allt annat än lugn.

Av mina sex rumskamrater lyckas fyra vara snarkare, varav en så grov att det är omöjligt att somna. Min säng gnisslar också till varenda gång mannen ovanför – som är i modell större – vänder sig vilket är i princip en gång var femte minut. Och som om detta inte är nog envisas alla med att vilja ha dörren stängd vilket gör att det är väldigt varmt och kvavt i rummet.

En helt vanlig natt i en sovsal på caminon med andra ord.

Inte förrän jag gräver fram mina öronproppar ur ryggsäcken lyckas jag somna och faktiskt sova hyfsat gott.

Det är fortfarande mörkt när jag ger mig iväg uppför bergen. Nu när jag slipper värmen är stigningen uppför inte det minsta jobbig.

Snart är jag framme vid stenen som markerar att jag nu vandrar in i Galicien.

Jag bestämmer mig för att stanna till här och vänta in soluppgången. I går fick jag tips av en amerikansk pilgrim att detta är den bästa platsen för att se solen gå upp. Och rekommendationer är till för att följas tänker jag.

Det blir en timmes väntan. Under tiden hinner flera pilgrimer passera. Men ingen stannar någon längre stund. Jag är ensam i bergen med endast en hoande uggla som sällskap.

Jag klagar inte. Det är en underbar morgon. En av caminons bästa.

När jag känner mig färdig med soluppgången och det har börjat ljusna är det dags att fortsätta min vandring vidare upp i bergen.

När jag kommer upp till O’Cebreiro möter jag fler pilgrimer. Även några bekanta ansikten vilket känns riktigt trevligt nu när de flesta av mina gamla caminovänner har vandrat före.

Jag stannar här en stund. Tittar på de traditionella husen med rundade halmtak – palozzas – och kikar inom de små affärerna som säljer allehanda caminosouvenirer.

Traditionell palozza, O´Cebreiro

Santuario de Santa María Real do Cebreiro

Härifrån delar sig sen leden mot Liñares. Efter lite velande väljer jag den alternativa leden som direkt tar mig uppåt bergen igen.

Jag verkar inte ha fått nog av uppförsbackar.

Leden fortsätter in i en riktigt fin skog, men upplevelsen störs en aning av ett gäng pratglada tyska tanter på vandringsresa. Men jag får nog börja vänja mig vid detta. I morgon är jag framme i Sarria där många vandringsgrupper startar sin camino och då blir det nog livat längs leden igen.

Efter Liñares går lederna ihop igen. Nu är det vandring förbi berg och hagar. Mest uppför känns det som.

Liñares

Snart är jag uppe vid Alto do San Roque (1270 m) och den stora pilgrimsstatyn som för dagen skyms av ett gäng tyskar som tar selfies från alla möjliga och omöjliga vinklar.

Jag träffar på Pino som bjuder mig på frukost. Ur ryggsäcken tar han fram bröd, en stor flaska olivolja och en påse salt. Inte konstigt att han klagar på att ryggsäcken är tung. Men det är riktigt gott. Bästa frukosten hittills.

Pilgrimsstaty med skoskav, Alto do San Roque

Jag fortsätter vidare genom Hospital de Condesa och Padornelo.

En riktigt brant backe tar mig upp till Alto do Poio (1334 m) där jag stannar till vid Bar Puerto för att hämta andan.

Jag köper lite nötter och en inplastad kaka och slår mig ner vid ett bord. Här springer hönsen fritt och vid bordet intill sitter ett gäng pilgrimer och sjunger och spelar gitarr.

Ett riktigt härligt ställe.

Bar Puerto, Alto do Poio

Jag vandrar vidare genom ett jordbrukslandskap förbi gårdar och hagar. En omgivning olik någon annan jag vandrat genom längs caminon.

I Fonfría köper jag en pannkaka av en gumma som står och säljer pannkakor längs vägkanten och ett par kilometer senare passerar jag O Biduedo och Fillobal, små byar med några hus och en liten kyrka.

Ermida de San Pedro, O Biduedo

Sen är det dags att vandra nerför. En nedstigning på över 600 meter ner till Triacastela, dagens slutmål.

Det här är inte någon vandring min onda fot tycker om. Det enda som hjälper är att småspringa ner, då slipper jag belasta foten så mycket. Så det gör jag. Jag springer hela vägen ner.

När jag kommer fram till Ramil stannar jag till för att stämma av med Buen Camino att jag är på rätt väg. För egentligen borde jag vara framme nu.

Det är jag också. Ramil ligger i utkanten av Triacastela och är känt för sina gamla hus och en 800 år gammal kastanj som jag förstås måste ta mig en titt på innan jag går vidare.

Ramil

Den 800-åriga kastanjen, Ramil

Jag checkar in på Albergue Lemos, mitt boende för natten.

Äntligen ett enkelrum igen. En dubbelsäng och eget badrum vilket känns som en obeskrivlig lyx just nu.

Albergue Lemos, Triacastela

Dagens rum

Alberguet erbjuder ingen pilgrimsmiddag och eftersom jag är riktigt hungrig ger jag mig ut på jakt efter ett supermercado. Köper lite grönsaker, oliver och en nudelsoppa, som jag sen tillagar i det minimala köket.

Här träffar jag ett par andra pilgrimer, annars verkar det inte vara många som sover här i natt.

Efter att jag har ätit går jag en runda i byn. Kyrkan är stängd och så mycket mer finns inte att se. En tyst och öde by. Åtminstone vid den här tiden på dygnet.

Triacastela

Dagens vandring:

Längd: 25,2 km
Antal steg: 34741
Tid: 7 h