Jag sover riktigt gott så vaknar pigg och utvilad. Det är nog helt enkelt så att jag är färdig med sovsalar, ett enkelrum är allt som krävs för en god natts sömn.

Strax innan klockan 7 är jag på väg genom Triacastelas mörka gator. Snart står jag framför en korsning där leden delar sig. Nu är valet att antingen vandra den längre vägen via Samos eller den kortare vägen via San Xil.

Valet är lätt. Det är klart jag ska vandra vägen via Samos och besöka klostret.

Vänster via Samos såklart!

Vi är några pilgrimer som gör sällskap längs vägen i mörkret, men när vi svänger in i skogen och passerar Lusio tappar jag bort dem. En ensam pilgrim passerar mig, men sen blir det tomt. Vart de andra tar vägen har jag ingen aning om, men de kommer aldrig ikapp. Och då är jag ändå inte den snabbaste vandraren.

Det är en underbar morgon. En av de bästa på hela caminon, om inte den bästa. Det är vandring på skogstigar omgivna av stenmurar, förbi ödehus, hagar och galande tuppar.

Jag passerar Renche och fortsätter sen åter in i skogen. Fortfarande inga andra pilgrimer i sikte.

I dag skyms solen av molnen, vilket gör vandringen lätt och behaglig. Nu när jag slipper den olidliga värmen känns det som jag skulle kunna vandra hur långt som helst. Och kanske blir det så, för i dag har jag ingen aning om hur lång min vandring kommer bli. Pilgrimskartan säger en sak, Buen Camino en annan.

Jag får helt enkelt vänta och se hur lång den blir.

Det enda som stör en aning är min onda fot som nu gör rejält ont i nerförsbackarna. Det är tur att det verkar bära mer uppför än nerför i dag.

Jag passerar genom San Martino som inte består av mer än några hus och en kyrka.

San Martino

Efter nästan en mil ser jag Monasterio de San Xiao de Samos nere bland trädtopparna.

När jag kommer fram ligger både by och kloster öde, på så när som några cyklande pilgrimer på väg därifrån.  Än är det ett par timmar till den guidade vandringen inne på klostret, men så länge vill jag inte vänta. Jag bestämmer mig för att bara kort stanna till och se om jag kan hitta något att äta.

Jag köper en bocadillo på Tras de Convento mittemot klostret och får på köpet en stämpel i mitt pilgrimspass. Den får duga i brist på en klosterstämpel.

När jag tuggat i mig halva bocadillon reser jag mig igen. Det är dags att gå vidare. Resten får jag äta sen.

Jag lämnar Samos och fortsätter ut på leden igen.

Nu är det vandring längs vägkanten som gäller. Förbi träd, odlingar och en rastplats med pilgrimskonst. Till och med ett litet vattenfall kommer i min väg.

Efter ett par kilometer svänger jag åter in på en grusväg i skogen.

Snart är jag framme vid Casa Xaymaca, ett mysigt litet ställe som erbjuder förbivandrande pilgrimer lite gott att äta och dricka. Jag tar en banan, stämplar mitt pilgrimspass och lägger en slant i donativolådan.

Casa Xaymaca

Jag fortsätter sen vidare längs grusvägen. Det bär fortfarande mer uppför än nerför. Och jag möter fortfarande inga andra pilgrimer.

Passerar Gorolfe, Sivil och Perros, men allt som finns att se i varje by är ett par hus och en liten stenkyrka. Inte en endaste människa i sikte. Det är lika öde som alla ödehus jag vandrar förbi.

Men kor finns det gott om. I varenda hage jag vandrar förbi.

Perros

I Aguiada går de båda lederna ihop och nu blir det fler pilgrimer på leden igen.

En knapp halvmil senare vandrar jag in i Sarria, dagens slutmål. En mycket större stad än jag förväntat mig. Det är härifrån många startar sin pilgrimsresa till Santiago de Compostela. För att få en compostela måste man nämligen vandra de sista tio milen av caminon och då är Sarria en bra utgångspunkt att börja från.

Jag gissar att från och med nu kommer jag inte att vara ensam på leden. Så jag känner mig tacksam över att dagens ensamma vandring blev så fin.

Det känns som det är lugnet före stormen.

Sarria

Mitt albergue, Andaina Hostel, ligger en dryg kilometer utanför leden så jag får ta Google Maps till hjälp för att hitta rätt.

Trots att det är mitt i incheckningstid är dörren låst när jag kommer fram, men till min lycka kommer Isabell och öppnar dörren när hon ser mig utanför.

En caminovän som hängt med till och från ända sedan vi möttes första gången i Estella.

Andaina Hostel, Sarria

Via What´s up blir jag till sist tilldelad en säng i ett 12-bäddsrum. En överbädd med papperslakan och gardiner att dra för.

Dagens säng

När jag gjort mig i ordning går jag en runda på stan för att se om det finns ett bättre sätt att haka på leden i morgon igen utan att behöva gå tillbaka. Det finns det inte visar det sig.

Jag äter middag på Cafeteria Polo mittemot alberguet. Passar på att ta en öl och lite choklad när jag ändå sitter där och tittar på stadslivet. Det gäller att njuta medan jag kan.

Sarria känns visserligen som en ganska ocharmig stad, men det är skönt med lite liv och rörelse igen.

När maten är uppäten och ölen uppdrucken är det dags att gå tillbaka till alberguet och göra kväll.

I morgon passerar jag 10-milastenen och det är bara upploppet kvar till Santiago. Det känns helt overkligt att min vandring snart är över.

Dagens vandring:

Längd: 27,5 km
Antal steg: 42588
Tid: 7 h