En av de vackraste platserna i Sverige enligt oss är västkusten, framförallt Bohuslän med sina klippor och små fiskelägen. Så denna påsk bestämmer vi oss för att fira på Väderöarna, en av Sveriges västligaste skärgårdar med hundratals klippor och skär ute i Skagerrak.

Vi köper ett Väderöpaket. En natt på Väderöarnas Värdshus, alla måltider och båtfärden inkluderat i priset. Och inte att förglömma, en timmes njutning i vedeldad badtunna.

Det är tidig morgon – efter en natt på Kustnära Vandrarhem i Heestrand – när vi styr kosan mot Hamburgsund där båten till Väderöarna utgår från.

Båtresan ut till Storön tar knappt fyrtio minuter.

Vi är ett tiotal passagerare som kliver i land i den lilla hamnen, men alla ska inte stanna över natten. I dag är det påskafton och många åker hit över dagen för att äta påskbuffén som dukats upp inne i värdshuset.

Eftersom det inte är incheckning förrän klockan 15 bestämmer vi oss för att ge oss i kast med öns vandringsled så snart vi har ätit lunch. En buffé med extra allt från havet.

Väderöarnas Värdshus

Utsikt från rummet

När vi ätit färdigt beger vi oss ner till den lilla gästhamnen. Här börjar öns vandringsled. Trots att leden är markerad med stolpar lite här och var går vandringen lite kors och tvärs över klipporna.

Det är en riktigt härlig eftermiddag. Frisk luft och ett spegelblankt hav. Överallt hörs ljudet från havsfåglarna som seglar omkring ovanför klipporna.

En riktig skärgårdskänsla, precis vad vi är ute efter denna påsk.

Vandringsleden är inte mycket till vandringsled, någon direkt stig finns inte att följa. Klipporna är hala efter de senaste veckornas regn så vi tar det försiktigt.

Efter ett tag kommer vi fram till Näckhöljen, en liten sjö bland klipporna.

Vi fortsätter sen ner mot Grottan, Väderöarnas enda skog. Namnet har platsen fått då trädkronorna bildar ett tak som i en grotta. Det är ingen stor skog. Snart har vi passerat och kommer åter ut bland klipporna.

Näckhöljen

Grottan

Vi fortsätter över klipporna till andra sidan ön.

Överblommad strandtrift växer i klippskrevorna och stora delar av klipporna är täckta av gul lava. Men vi förstår att den mesta växtligheten befinner sig under havsytan. Tillsammans med närliggande Kosterhavet finns här ett av Sveriges artrikaste vatten och år 2011 blev Väderöarna ett marint naturreservat.

Väderöarna sägs även vara Sveriges bästa plats för dykning – åtminstone enligt mannen som tog oss över med båten.

Vi tror honom. Vattnet är så rent och klart att vi ser havsbotten och allt som finns under havsytan.

Strandtrift

Framför oss ser vi snart hamnen och de gamla lotshusen igen och efter drygt två kilometers vandring är vi tillbaka vid värdshuset, redo att checka in.

Dagsbesökarna har nu åkt hem. Vi är inte mer än ett 15-tal kvar som valt att övernatta på ön, vilket är en alldeles lagom liten skara enligt oss. Det ger en trevlig och familjär känsla.

Tidig vår är en perfekt tid att besöka Väderöarna känner vi. Med tanke på alla hundratals besökare som dagligen kommer med båtarna under högsäsong.

För den här vackra platsen vill man inte trängas på.

Vi hinner inte mycket mer än slänga in våra väskor på rummet innan klockan är 17 och det är dags för vår timme i en av de vedeldade badtunnorna nere vid hamnen.

Knastret från veden, det varma havsvattnet i badtunnan och utsikten över havet är något alldeles extra. Jag blir så lycklig av stunden att innan jag vet ordet av har jag klivit ner i havet och tagit mig ett dopp. Inte bara en utan två gånger dessutom. Jag som absolut inte kallbadar. Jag som aldrig närt någon som helst önskan om att vinterbada.

Och alldeles ljuvligt är det trots att havstemperaturen visar blott 3 grader.

När timmen är över är tanken att ta det lugnt på rummet en stund. Det dröjer dock inte länge innan vi känner att vi måste ge oss ut igen. Hänga på rummet kan vi ju göra när det blir mörkt.

Nu står ett besök vid den gamla Lotsutkiken på Ramnön på agendan. En lagom promenad innan det är dags att äta middag.

Lotsutkiken är ett gammalt minnesmärke från tiden då Väderöarna spelade en stor roll för sjöfarten i området. Själva lotsplatsen upprättades år 1754 och höll på ända fram till år 1966. Som mest bodde det 33 personer på ön.

Lotsutkiken

När vi har synat Lotsutkiken från alla håll och kanter (förutom inuti vilket inte är möjligt då utkiken är stängd) går vi tillbaka till värdshuset.

En god tvårättersmiddag senare är det nästan dags att hoppa i säng. Det är visserligen ganska kallt ute, men vi kan ändå inte låta bli att sova med fönstret öppet. Det gäller att passa på. Frisk havsluft är inget vi är bortskämda med.

Vi vaknar mitt i natten av att det åskar och stormar utanför. Ett riktigt oväder drar in över öarna. Men när vi vaknar på morgonen är det åter lugnt och stilla, om än väldigt dimmigt.

Innan vi äter frukost kör vi en repris från gårdagen, det vill säga tar ännu ett varv längs öns vandringsled. Nu har vi nämligen fått veta att vi missade de inristade kompassrosorna på Kompassberget i går. Och så kan vi ju inte ha det.

Det tar ett par varv längs klipporna innan vi äntligen finner vad vi söker uppe på berget.

Kompassrosor inristade i berget

Vi hinner lagom tillbaka till hamnen för att hoppa på båten som sen tar oss tillbaka till Hamburgsund.

En härlig vistelse på en av Sveriges västligaste ögrupper är över.

Vi kommer mer än gärna tillbaka.